Vi är många som inte kommer att helga denna vilodag. Pappan som är fotbollstränare åt tjugo pigga åttaåringar. Damen som skramlar med bössa för att samla in pengar till svältande på Afrikas horn. Juristen på kvinnojouren som försöker övertala en misshandlad kvinna att anmäla sin plågoande. Dessa är blott tre av tre miljoner svenskar som utför någon form av frivilligarbete.

I snitt handlar det om cirka 16 timmar per månad och svensk. För samhället motsvarar det 400000 heltidsjobb. Den ideella sektorn är stor, och förtjänar att nämnas i samma andetag som marknad och stat. Det skatteavdrag för gåvor till organisationer, som införs vid årsskiftet är därför välkommet.

I politiska kretsar har den ideella sektorn länge behandlats styvmoderligt. Vänsterpartierna har alltid hyst en instinktiv avsky mot frivilligarbete, och EU har i åratal krävt att Sverige ska tvinga ideella föreningar att betala moms. Men solidaritet är inte liktydigt med skatt, och föreningar är inte företag. Knattarnas korvstånd konkurrerar inte med Coops charkdisk.

Att villkoren för den ideella sektorn nu förbättras, innebär inte bara att det blir billigare att hjälpa sin nästa. Det är även ett viktigt steg bort från politiskt monopol på hjälp, omtanke och socialt engagemang. Statsfinansiellt är detta inte någon stor sak, men moraliskt är det en av Alliansens viktigaste skattelättnader.