Centern och Miljöpartiet ägnade söndagskvällen och måndagen åt att gå 15 ronder om klimatpolitiken. Först blev det ”tokgräl” hos tv mellan Maud Olofsson och Maria Wetterstrand och dagen därpå fortsatte fajten med rallarsvingar som ”fegpolitik” och ”nonsens”.

Samtidigt presenterades en färsk undersökning från DN/Synovate, som visar att miljöfrågan har åkt kana på listan över väljarnas viktigaste frågor. Den är nere på åttonde plats och ingen annan fråga har tappat mark i lika snabb takt sedan förra mätningen gjordes i juni. Ingen kan ta miste på stridsviljan när Miljöpartiet och Centern pucklar på varandra men på läktarna gapar det tomt. Publiken har dragit till andra arenor.

Har väljarna tappat intresset för djur och natur? Det skulle vara väldigt konstigt. Men så har inte heller DN/Synovate frågat hur starkt man känner för miljön så där i största allmänhet utan vilka frågor som är ”viktigast för dig när du väljer parti” – och då tycker uppenbarligen de flesta inte att skillnaderna mellan partierna är så stora och laddade att de är avgörande för partivalet.

Nu när det har blivit skarpt läge i valrörelsen är det andra frågor – framför allt sysselsättning, sjukvård och skola – som uppfattas som vägvalsfrågor, där olika idéer står mot varandra och framtiden får olika karaktär beroende på vem som får framgång i valet. Vad gäller miljön tycks de flesta tycka att det blir ganska skapligt oavsett vem som får styra. En förbluffande stor andel av väljarna – 30 procent enligt Novus i våras – anser att MP har den bästa miljöpolitiken, men det betyder lyckligtvis inte att de kräver att denna miljöpolitik ska genomföras.

Svenska väljare tar gärna sin politik grön. Men illgrön? Nej tack, det är inte nödvändigt. De borgerliga riksdagspartierna må inte vara riktigt lika gröna som Miljöpartiet, men de är gröna nog.

Dessutom är de gröna på ett mer realistiskt sätt. I Novusmätningen från i våras sade hela 30 procent av de tillfrågade att Miljöpartiet ”har politik som bygger på önsketänkande” och det fick man bekräftat igår och i förrgår. Maria Wetterstrands främsta anklagelsepunkt mot Maud Olofsson är att regeringen inte har satt upp tillräckligt djärva klimatmål, men Maud Olofsson har en god poäng när hon undrar hur mycket mål egentligen är värda om de inte backas upp av trovärdiga åtgärder. De rödgröna kräver att Sverige ska minska sina CO2-utsläpp mer än vad regeringen föreslår, men de rödgröna förslagen räcker bara till en bråkdel av den högre ambitionsnivån trots att de är försedda med saftiga prislappar. I energifrågan har man fastnat i en dogmatisk återvändsgränd.

”Vi är bäst på miljöresultat. De är bäst på miljöprat”, säger Maud Olofsson. Touché.

Bra miljöpolitik är inte detsamma som fromma förhoppningar, och det är faktiskt inte ens detsamma som maximala bevarandeinsater. Miljövärden måste balanseras mot andra värden så att man uppnår en gynnsam mix, vilket också måste innebära goda möjligheter att försörja sig och få vardagslivet att fungera. De borgerliga visar en större talang för den balansgången än vad vänsterpartierna gör.