”På valsedeln får kandidaterna idag presenteras med ålder, hemort och titel, men valmyndighetens regler tillåter inte att placeringen i syskonskaran skrivs ut. Det är synd, för det skulle säga betydligt mer.”

I Expressen förordade beteendevetaren Elisabeth Schönbeck häromdagen (7/6) att EU-kandidaterna skulle berätta sin placering i en eventuell syskonskara i den korta beskrivning som ryms på partiernas valsedlar. Tja, det är måhända intressant, men ett starkare inslag av personval vore betydligt mer eftersträvansvärt. För övrigt var det bara ett syskon som med kraft påverkade det här valet: storebror.

Men frånsett detta finns det ändå en del saker värda att notera när det gäller personrösterna, som i skrivande stund är 790 valdistrikt från att vara sluträknade.

Anna Maria Corazza Bildt (M), Alf Svensson (KD) och Marit Paulsen (FP) är otvivelaktigt segrarna i kampen om personkryssen i år. Det de har gemensamt är, bland annat, livserfarenhet. Uppenbarligen är detta något som tilltalar väljarna. Men det finns fler framgångsfaktorer att fundera över.

KD och M var de två partier som skapade störst irritation bland sina medlemmar genom att stuva om i listorna och därigenom strunta i vad medlemmarna sagt i provvalen.

KD petade helt bort Lennart Sacrédeus med förevändningen att han inte var någon ”lagspelare” och placerade Ella Bohlin i topp. För att dämpa ilskan fylldes nedre delen av listan på med veteraner, som till exempel Alf Svensson på niondeplatsen.

Resultat? JO, KD-väljarna markerar tydligt mot partiledningen genom att lyfta Alf Svensson raka vägen upp till listans topp. I Moderaternas fall pekade partiledningen med hela handen när de förvandlade provvalsresultatet till den valsedel det slutligen blev. Det tillvägagångssättet innebar något mindre gräl inför öppen ridå, men tittar man nu på hur personkryssen fördelar sig syns exakt samma reaktion hos de moderata väljarna som hos KD:s.

Anna Maria Corazza Bildt, som kom trea i Moderaternas provval och som flyttades ner till valsedelns åttondeplats, nafsar nu ettan Gunnar Hökmark i hasorna.

Det finns föga utrymme för andra tolkningar. Vad vi ser är hur partiernas respektive väljarbas återställer ordningen och markerar för sina partitoppar att medlemmarnas uttryckta vilja faktiskt är något som bör respekteras.

Så har vi Folkpartiet och Marit Paulsen. Här träffade partiet i någon mening helt rätt. Paulsens dryga 50 procent av de folkpartistiska kryssen vittnar om hennes stora popularitet.

Det blir därför närmast komiskt när FP annonserar i ett pressmeddelande att de ska ställa till med valanalys för att ta reda på varför partiets EU-valrörelse blev så framgångsrik så att man ska kunna använda samma trick i valrörelsen 2010.

Varför analysera det som siffrorna så tydligt skriker ut, kan man fråga sig.

Svaret är förstås att man, som så ofta i politiken, vill klura ut ett alternativt svar.

Gärna ett med lite mindre personfokus. Och helst ett som inte berättar att FP:s bästa röstmagnet snart kommer befinna sig i Bryssel och inte här.