Tackar, tackar, sade Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) när de fick höra gårdagens rödgröna löfte om nya miljarder till kommunerna. Ett viktigt bidrag, menade organisationens tf chefsekonom Stefan Ackerby.
Däremot tycks SKL inte ha varit så angeläget om att lyfta fram sin egen prognos från i måndags, det vill säga dagen före det rödgröna paketet.
Då publicerade SKL bedömningen att skatteunderlaget i kommunsektorn kommer att öka med 2,4 procent under 2011 och att kommuner och landsting kommer att göra ett sammanlagt överskott på tre miljarder kronor under samma år. När det gäller överskottet är SKL mer förhoppningsfullt än finansminister Anders Borg.
”Sektorn har reagerat snabbt och varit bra på att göra de förändringar som krävs”, som SKL-ekonomen Mats Kinnwall uttryckte det.
Fast det är klart, vem tackar nej till gratis pengar?
Bara för att man tackar och tar emot vill man dock inte binda upp sig. Kommunens kompani lovar ingenting bestämt.
De rödgröna partiledarna säger att satsningen bör ge 10000 – 15000 kommunala jobb, men SKL vill inte bekräfta. Det går inte att göra varaktiga anställningar på grundval av en tillfällig resursförstärkning och bara drygt hälften av bidragshöjningen för de kommande två åren är avsedd att vara permanent.
Kommuner och landsting runt om i landet kommer med största sannolikhet att använda delar av de nya resurserna till att konsolidera ekonomin och genomföra projekt som inte varar längre än det finns extra pengar.
Det är en sak att staten ger kommunerna ett handtag när konjunkturen dyker och det riskerar att bli stora hål i budgetarna och plötsliga svackor i välfärdens viktiga verksamheter. Alltför stelbenta budgetregler gör ju att kommunerna inte får jämna ut sin ekonomi över konjunkturcyklerna. Det är något helt annat att öka bidragen till en sektor som tar stora resurser i anspråk och som ändå går med överskott i en tid av tillväxt och förbättrat konjunkturläge.
Alliansen riktade hård kritik mot förslaget igår, och det utbröt storgräl mellan blocken med tillmälen som ”Tobleronepolitik” (Odell) och ”den kristna högern i USA” (Östros). Samtidigt vill de borgerliga inte utesluta att man följer efter och skjuter till mer pengar i fall det finns möjlighet och behov.
Inklusive politiska behov, skulle en luttrad bedömare kunna tillägga. Tänk bara på valrörelsen 2006 då Fredrik Reinfeldt lovade att krona för krona matcha alla socialdemokratiska satsningar på vård, skola och omsorg. Förslaget var minst sagt tvivelaktigt som välfärdspolitik, men det var briljant politik.
Hittills har Alliansen skött ekonomin med den äran. Den rödgröna kritiken mot Anders Borg för lättsinne saknar trovärdighet. Dels har han hållit i pengarna (jämför bara med övriga EU!), dels har De rödgröna ständigt vädrat nya utgiftsförslag.
Mindre bra är att Moderaterna har börjat se höjda kostnader som enda vägen till höjd välfärdskvalitet. Statsfinanserna först, sedan välfärden, sedan skattesänkningar, säger Anders Borg. Då ger han samtidigt Socialdemokraterna rätt i att välfärdens halt står i direkt proportion till kommunernas utgifter.
Men SKL:s egna studier visar att det inte finns något enkelt sådant samband mellan kostnader och kvalitet. God kvalitet handlar framför allt om att jobba smartare, inte dyrare. Det stora uppdraget under överskådlig framtid bör vara att ge människor valuta för pengarna som de redan betalar.
