Det faktum att vi levt i en berg- och dalbana är i sig ett sjukdomstecken! Petter Odmark, utredare på Försäkringskassan och tidigare huvudsekreterare i Sjukförsäkringsutredningen, beskriver hur sjuktalen böljat fram och åter. Från historiskt höga tal på 1990-talet till dagens, faktiskt historiskt låga, tal. Vågorna visar att försäkringssystemen är föga försäkringsmässiga.
Vid Engelsbergs bruk i Bergslagen har man bedrivit järnhantering sedan medeltiden. I herrgården, och i den unikt välbevarade, världsarvsmärkta bruksmiljön med praktiskt taget fungerande hytta och hammarsmedja, kan man lätt invaggas i föreställningen att allt i tillvaron är beständigt. Men deltagarna i seminariet där, i regi av Axel och Margareta Ax:son Johnsons stiftelse, målar upp en bild av en välfärdsstat som rämnar av sin egen tyngd.
Stefan Ackerby, chefsekonom på Sveriges kommuner och landsting, fick mycket skäll när han nyligen beskrev hur förväntningarna på välfärden, i kombination med en allt äldre befolkning, skulle kunna kräva hela 13 kronor högre kommunalskatt. Nu utvecklar han åter samma resonemang. Om produktivitetsutvecklingen i offentlig sektor fortsätter på lika låg nivå som hittills, och om livslängden fortsätter öka samtidigt som allt dyrare vårdmetoder uppfinns, så står vi snart inför en finansieringskris.
Stefan Fölster, chefsekonom på Svenskt Näringsliv, ger sin bild av vad som gått snett. För att medelklassen skulle acceptera skattetrycket gavs den tillgång till välfärdstjänsterna. Men som en gökunge äter sig medelklassen ut ur boet. Och den inte bara stjäl resurser från de verkligt behövande, den låter sig heller inte nöjas, och kompletterar därför de generella välfärdsprogrammen privat. Över 400000 personer har idag privat sjukförsäkring. Majoriteten av löntagarna har kompletterat sin arbetslöshetsförsäkring. Idén om en allomfattande och likvärdig välfärdsapparat saknar nu verklighetsförankring.
Antoinette Hetzler, professor i sociologi vid Lunds universitet, beskriver sorgset den till synes oundvikliga nedbantningen. ”Strategisk anpassning av välfärdssystemen” kallar hon det.
Kvinnofälla är ett annat ord.
Som kontrapunkt står förre finansministern Erik Åsbrink (S), som påpekar att Sverige står bättre rustat än andra länder, och att välfärdsystemen kan räddas med att fler jobbar mer och längre.
Carina Nilsson, före detta LO-utredare, kritiserar den utslagning hon menar Alliansens reformer har lett till – nästan som om förändring inte hade behövts.
Men det råder politisk konsensus om att den offentligt finansierade generella välfärden ska bevaras. Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann ser ökad individualisering som en metod att höja kvaliteten i välfärden. Finansiering? Fler ska jobba mer och längre.
Var då? undrar man i publiken. Patrik Engellau, från stiftelsen Den nya välfärden, ställer samma fråga om och om igen. På sextio år har det inte tillkommit ett enda nytt jobb i privat sektor, samtidigt som befolkningen ökat konstant. När man insåg det på sjuttiotalet så expanderade man den offentliga sektorn. Tills det inte gick mer. Då expanderade man en tredje sektor – det bidragssystem som idag kallas utanförskapet. Nu har man bestämt att den sektorn också ska sluta växa.
– Vart fan ska alla ta vägen?
