Valet mellan mops och mohel

När Charlotte i Sex and the City i ett avsnitt får veta att killen hon dejtar inte är omskuren säger hon förfärat att hon inte vill ha en kille vars penis kan förvandlas till sitt eget omslag. Och att han ser ut som en mopsliknande liten hund.

Jag försöker inte skämta bort frågan, för den är långtifrån enkel. Men upplysta människor i stora delar av världen väljer att omskära pojkar, och det är inte utan att den svenska upprördheten över ”barbariet” känns en smula provinsiell. Fråga en muslim, jude eller amerikan, och han kommer förmodligen förklara att han inte känner sig ett dugg stympad.

I artikeln här intill jämförSanna Rayman manlig omskärelse med ”lightversionen” av den kvinnliga. Men kvinnlig omskärelse syftar nästan alltid till att kvinnor inte ska kunna njuta av sex. Den lightversion som Sanna talar om bygger på samma tankegods som mödomsmyten och de värsta formerna av könsstympning – för den dygdiga kvinnan hör blod och smärta ihop med sex.

Den manliga omskärelsen bygger på helt andra idéer, ursprungligen den om ingreppet som en symbol för det judiska folkets förbund med Gud. Att omskärelse skulle användas av pryda amerikaner för att stävja onani, låter inte helt troligt. Det pågår även i USA, har jag hört.

Som Peter Wolodarski påpekade i DN igår finns det dokumenterade hälsofördelar. Manlig omskärelse minskar risken för flertalet könssjukdomar för båda könen, varav vissa ökar risken för livmoderhalscancer hos kvinnor.

Omskärelse är heller ingen liten detalj inom judendom och islam. Ett förbud skulle innebära att judar och muslimer hindrades från att ”utöva sin religion”, som det heter i grundlagens skydd för religionsfriheten.

Vill vi inte ändra grundlagen och frånträda Europakonventionen återstår frågan om ingreppet ska utföras inom landstingen, eller om vi hellre riskerar att pojkar får komplikationer när de omskärs utanför sjukvården. Och jag ser inte vad vi vinner på att utsätta dem för den risken.