I snart tio år har det varit för­bjudet att köpa sexuella tjänster i Sverige. Att sälja tjänsterna är däremot tillåtet. Nej, jag tänker inte bråka om den saken här igen. Men det är besynnerligt att när lagen nu ska utvärderas har ­regeringen redan i förväg bestämt att utgångspunkten ska vara att sexköp även fortsättningsvis ska vara förbjudet. Nog för att det kan vara svårt att begripa, men det finns inte så få kvinnor som säljer sex av fri vilja. Ändå blir dessa kvinnor offerlamm i regeringens politiskt korrekta värld.

Ett effektivt sätt att ta ifrån människor deras värde är just att reducera dem till offer, oförmögna att fatta egna beslut och att ta ansvar. Etikforskaren Ann Heberlein har nyligen kommit ut med en bok i ämnet: Det var inte mitt fel – om konsten att ta ansvar (Ica bokförlag, 2008). Heberleins offer-­ resonemang kopplat till kvinnor som har blivit våldtagna bör bli en tankeväckare för många.

På senare tid har jag mött en rad våldtagna kvinnor som vittnar om hur deras själsliga illamående har förvärrats av att de har stämplats som otillräkneliga offer. Att det är deras feministiska systrar som har stämplat dem i pannan har inte gjort deras liv enklare. En ideologiskt betingad offermentalitet som inte ska förväxlas med att de som har utsatts för brott självklart är brottsoffer.

Ann Heberlein är själv ett ­exempel på en våldtagen kvinna som vägrar vara offer. Visst, hon drack flera öl på krogen än vad hon tålde och följde oförsiktigt med en okänd man hem till hans lägenhet. Men det betyder inte att hon skuldbelägger sig själv för våldtäkten. Däremot konstaterar Heberlein att den hade kunnat undvikas om hon gjort andra val den kvällen. Den hederliga analysen ligger långt från det slappa testuggandet om att kvinnor som kollektiv är offer för mansförtryck i alla lägen.

Våldtäktsdebatten har blivit märklig, skriver journalisten Anna Svensson (Expressen 24/3). Hon har utsatts för sexuella övergrepp både som barn och vuxen.

Svensson ifrågasätter varför politiker och debattörer ropar efter strängare straff och – som nu är högsta mode – en samtyckesparagraf. När politiker istället borde lyssna mer på vad de våldtagna kvinnorna har att säga om reformbehov och vård av sexbrottslingar.

Svensson har förstås rätt. Även om straffets betydelse för brottsoffrets känsla av upprättelse inte ska underskattas.

Man kan bli våldtagen, men det betyder inte att man är hjälplös, konstaterar skribenten Katrine Kielos i Våldtäkt och romantik (Modernista, 2008). Uttalandet är märkvärdigare än vad det ser ut att vara. Kielos är feminist och drillad i läran om att kvinnor är offer för manliga maktstrukturer på samhällets alla områden. Trots det är Kielos brottsoffer inte hjälplöst. I bästa fall är det också ett tecken på att den dominerande offerkulturen – i bemärkelsen oförmåga att fatta egna beslut och ta eget ansvar – är på väg ut.