Det fortsätter att gå trögt för Socialdemokraterna. Dagens Sifomätning ger partiet 30,8 procent av väljarstödet och genomsnittet av de ledande undersökningsföretagens färska mätningar ligger på ungefär samma nivå. Det är i storleksordningen fyra procentenheter sämre än valresultatet 2006, som var det svagaste för socialdemokratin sedan 1914. Alliansen har ett övertag på 6,7 procentenheter över De rödgröna.

Man hör (och författar) en hel del förklaringar till att S-kampanjen inte tar sig: Förtroendet för partiledaren är rekordlågt. Många misstänker att ett maktskifte ska betyda skattechock, återfall i bidragspolitik och inställda skolreformer. Samarbetet med Lars Ohly och Vänsterpartiet skrämmer mittenväljare i famnen på Alliansen.

Det ligger mycket i det här, men det ska sägas att S hade fått det tufft oavsett vilken ledare och vilka samarbetspartner partiet haft. Man simmar mot tidens ström.

Grafiken här bredvid gör utmaningen tydlig. Uppgifterna kommer från veckans nummer av LO-tidningen, som under rubriken ”Fortsatt medlemsras för LO” konstaterar att LO tappat bortåt en halv miljon medlemmar under det gångna årtiondet. Vid millennieskiftet var de drygt två miljoner, men 2010 var de nästan nere i 1,5 miljoner och ”den negativa trenden är långt ifrån bruten”. Första halvåret i år försvann 19000 medlemmar.

Vad har medlemsflykt från en fackförening med väljarflykt från ett politiskt parti att göra? Det skulle vara en naturlig fråga från en långväga besökare, men alla som är bekanta med svensk politik vet svaret. LO/SAP är två grenar av samma Rörelse och uppträder som ler och långhalm. LO:s Wanja Lundby-Wedin är medlem av partiets innersta krets, verkställande utskottet, och LO stöder S-kampanjen med stora ekonomiska och personella resurser. I år annonserar man till exempel med hårda personangrepp mot borgerliga statsråd (se grafiken) och uppmanar till röstning på Det Enda Rätta Partiet.

Principiellt har detta alltid varit väldigt besynnerligt. ”Den svenska modellen” bygger på samarbete mellan arbetsmarknadens parter och utgår ifrån att de flesta anställda är med i facket, samtidigt som det största av dessa fack starkt gynnar ett visst parti.

Numera har enögdheten blivit besvärlig även i praktiken. I början av 1970-talet röstade över 70 procent av LO:s medlemmar på Socialdemokraterna men i valet 2006 var andelen nere i 52 procent och trenden har varit fallande länge.

I dag är bara fyra av tio LO-medlemmar positiva till att LO backar upp Socialdemokraterna i valet, och mer än hälften tycker att det är fel med annonseringen med upp-och-ned-vända ministrar (Demoskop 27/8).

Så stor är alltså skepsisen bland dem som är kvar inom LO, och då är detta ändå det mindre problemet för Socialdemokraterna. Den verkliga utmaningen ligger i LO:s fallande medlemstal och framför allt i vad det säger om hur Sverige rör sig bort från den storskaliga kollektivism med bruksanda, storindustri, landstingsmonopol, miljonprogram och centrala avtalsrörelser, som har varit fundamentet för SAP/LO:s väldiga inflytande.

Det handlar om att arbetslivet förändras så att arbetsställena blir mindre, tjänstemännen fler och de kollektivanställda färre, men det handlar också om förändringar i attityder och värderingar.

Att LO tappar medlemmar beror inte bara på att LO-jobben har blivit färre utan också på att enskilda individer bestämmer sig för att gå ur facket eller inte gå med.

När a-kasseavgifterna höjdes 2007 lämnade 129 000 medlemmar LO trots att jobbskatteavdraget för de flesta kompenserade mer än väl för avgiftshöjningen. Man gjorde en självständig bedömning av medlemskapets värde och fattade sitt eget beslut. Tjänstemannafacken har satsat på enskild rådgivning i stället för kollektiv kamp, och de behåller eller ökar sina medlemsantal, men den vägen har inte LO velat gå.

Att socialdemokratins problem på så sätt blir etter värre gör inte att borgerligheten kan luta sig tillbaka och utgå från att någon sorts historisk nödvändighet ska göra jobbet åt dem. Att människor blir mer individualistiska betyder inte att de med automatik blir borgerliga, det visar om inte annat Miljöpartiets framgångar i opinionen. Men visst har de borgerliga numera ett mer tacksamt utgångsläge än SAP.

Under en god del av 1900-talet blev industrierna, bostadsområdena och den offentliga sektorn bara större och större. Detsamma gällde socialdemokratin. Partiet blev solen på vår politiska himmel.

Men det var då det. Nu ska Mona Sahlin orientera i en värld som har vänts upp-och-ned, fast inte på det sätt som kamraterna i LO skulle önska.

PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se