Vågornas mästare – ­eller små arga droppar

Ungdomarnas låga valdeltagande ägnades en stund i P1 Morgon i onsdags (13/5). En reporter skickades ut på fältet i Malmö för att fråga unga om huruvida de tänkte rösta i EU-valet. Merparten av de tillfrågade värjde sig och förklarade att de ”inte hade koll”. Två tog självmant upp integration och segregation som viktiga frågor. En lyfte telekompaketet, Piratpartiet och integritet. Övriga gjorde inte det, men samtliga gavs ändå tillfälle att ge PP bifall eftersom reportern själv föreslog detta alternativ för sina intervjuoffer.

Här ligger PP:s stora chans. Visst är man en engagerad och växande skara, men kärnan räcker inte. Det som krävs är att de som är ointresserade, de som annars inte hade röstat, påminns om att det finns ett enkelt val att göra. Ett val som de unga närapå ”förväntas göra” – bara för att de tillhör gruppen som fildelar mest. Mobiliseras denna grupp har PP en god chans, absolut.

Det talas mycket om PP:s grabbighet, 0ch visst skulle de inhösta varenda douze points som fanns i en tävling. Många gånger har jag själv känt hur tålamodsreserven börjat sina när jag tagit mig igenom ännu ett vilt fäktande budskap från PP. Och det handlar knappast om att intresse för integritetsfrågor skulle vara ett typiskt manligt engagemang, men det tonläge PP har valt tilltalar helt enkelt inte lika många kvinnliga som manliga öron.

Det behöver man förvisso inte bry sig om. Enfrågepartier måste inte tilltala alla. Det kan till och med vara en bättre taktik att låta bli.

Miljöpartiets dagar som bråkiga vågmästare är förbi. Man kan inte eftersträva regeringsfähighet och samtidigt ha endast en fråga i topp. Sverigedemokraterna försöker nå trovärdighet genom att låna delar av alla etablerade partiers politik och mixa det med sin enda fråga. PP struntar blankt i regeringsfähighet och bredd och renodlar istället enfrågepartiets affärsidé. På sätt och vis är det mer renhårigt. Men det är definitivt inte problemfritt.

Piratpartiet är ett mycket enkelt, ja rentav simpelt, val. Du behöver inte sätta dig in i vad de tycker om fördelningspolitik, miljöfrågor, sjukvård, tullar, skatter, integration, migration, företagsklimat eller skolpolitik – för de tycker ingenting. Detta var kontentan av Ekots lördagsintervju med partiledaren Rick Falkvinge i helgen. Man driver en skarp fråga, men placerar sig medvetet luddigt ideologiskt.

PP:s löfte till väljarna är att bara ta ansvar för det ”de kan”. Kruxet är dock att de i samma stund lovar oss att inte ta något ansvar alls för något annat.

Plötsligt känns det där ”enkla valet” svårare. Särskilt om vi talar EU-valet, där PP förvisso kan komma in, men knappast lär uppnå vågmästarens makt.

PP hymlar inte med att de inte vill ”regera”, utan snarare fungera som en inomparlamentarisk lobbygrupp. Det gör att de kan slugga mot alla. Så förklarade till exempel Rick Falkvinge på sin blogg häromdagen att skillnaden mellan MP och PP var att:

”Om MP fick välja mellan att lägga ner kärnkraft eller FRA, skulle de välja kärnkraft. Om PP fick välja mellan att lägga ner kärnkraft eller FRA, skulle PP välja FRA. Där är situationen i ett nötskal.”

Det intressanta är att Rick Falkvinge med denna lilla attack lyckas illustrera problemet med alla enfrågepartier – även hans eget. På vågornas topp går det bra att strunta i allt. Men så snart man ställs inför den praktiska politiken blir det knepigare. I Europaparlamentet skulle det kompromisslösa PP lätt bli en liten, arg droppe i ett hav som stavas kompromisser och förhandlingar. Ur det perspektivet vore det en betydligt mer intressant utveckling om PP tog plats i riksdagen.

Vad Falkvinge bör vara medveten om är att ju högre tonläge man haft i början, desto tuffare blir svekdebatten sen. Söker man en kompromisslös och stridslysten väljarbas har man inte gett sig själv mycket förhandlingsutrymme, om man säger så.