Nationalekonomerna Jesper Roine och Daniel Waldenström finner i en ny studie som de redovisar i det kommande numret av Ekonomisk Debatt (nummer 8/06), ”Svenska toppinkomsters utveckling 1903-2004”, att höginkomsttagarna i själva verket är en mycket heterogen grupp. Det är främst löntagare som fyller upp ända till den översta hundradelen, och det är först där som inkomster från kapital och kapitalvinster slår igenom rejält. Den ”rika” tiondelen i Sverige har alltså inte svindlande inkomster och det är ytterst få som tjänar riktigt mycket.

Att 99 procent befinner sig inom vår extremt sammanpressade inkomststruktur beror inte heller främst på den svenska modellens omfördelningspolitik – Waldenström och
Roine har tagit fram och studerat nya data för decennierna före 1968 och konstaterar att den stora inkomstutjämningen skedde före välfärdsstatens expansion. Den svenska medelklassen växte och förmögenhetskoncentrationen minskade drastiskt från första världskriget till 1950.

Från 1980 har emellertid den hundradel i Sverige som har allra högst inkomster dragit ifrån igen, men det beror främst på att Stockholmsbörsen har haft en unikt hög värdestegring jämfört med London och New York. Utomlands, och i synnerhet i den anglosaxiska världen, är trenden i stället att toppinkomsttagarna tidigare fick merparten av sina inkomster från kapital, medan det i dag finns en växande grupp individer som tjänar oerhört mycket pengar på eget arbete. I Sverige verkar det däremot – trots diskussionerna om direktörernas topplöner – inte vara så. Här slår kapitalvinsterna igenom på ett unikt vis.

I den översta tusendelen i inkomstskalan drar 6 600 personer i snitt in drygt 2,5 miljoner om året, och de 740 yttersta toppinkomsttagarna 11,5 miljoner. Räknar man därtill kapitalvinsterna får de däremot 3,7 respektive nästan 25 miljoner.
Det är alltså inte genom eget arbete som svensken blir rik, utan genom att satsa på börsen, skatteplanera eller sälja sin bostad.

Nu leds landet av en ny ”arbetarregering” som investerar allt sitt förtroendekapital i att få fler människor att lönearbeta. Gott så. Men det är också viktigt att
i ord och handling uppmuntra fler att arbeta ambitiöst. Siffrorna som redovisats ovan är nota bene bruttoinkomster – lön före skatt – och på dessa internationellt mycket låga toppinkomster ska progressiviteten bestå. Värnskatten ska finnas kvar. Studielån ska
betalas. Ingen talar om excellens eller värdet av
enskildas spjutspetsinsatser. De ”rika” kan gott betala lite extra. De ska i alla händelser inte belönas.

Vad ger detta för signaler till en fortfarande strävsam medelklass som beskrivs som rik, när den i själva verket är proletariserad? Varför ska den anstränga sig och söka förkovran? Inte ens den ”rika” tiondelen kan inkomstbeskattas hur rikligt som helst. Rättvist är det i vart fall inte.