I slutet av juli sade Angela Merkel till den samlade pressen i Bryssel att det är ”vår historiska plikt att försvara euron”. Hon hade precis gått med på att den medverkan från privata investerare i stöduppgörelsen om Grekland som hon länge krävt enbart skulle vara frivillig.
I Berlin några dagar tidigare var linjen hårdare. Då skulle bankerna tvingas att ta sitt ansvar, alldeles oavsett att Europeiska centralbanken betonat att det bara skulle förvärra situationen.
Nu flyttas fokus för marknadens oro för eurozonen från Grekland till Italien. Ena dagen förklarar Berlusconi för parlamentet att Italiens ekonomi är stark. Den andra medger han för omvärlden att man står inför stora utmaningar och att strukturreformer ska drivas igenom. Det är knappast ett beteende som är ägnat att vinna marknadens förtroende.
Oförmågan att i dessa kristider peka ut en tydlig väg och stå för den inför både väljarna och världen är ett allvarligt problem. Europa är i stort behov av tydligt ledarskap, men ingen ledare vågar riktigt vända sig till väljarna för att förankra långsiktiga lösningar.
Det väcker frågor om demokratin och dess avarter. Västerländsk demokrati innebär i nästan samtliga fall att folket med jämna mellanrum väljer representanter som å folkets vägnar får fatta de beslut som de valda anser är de riktiga.
Att det dessutom finns grundläggande rättigheter och domstolar som ska skydda medborgarna gör att demokratin blir någonting mer än majoritetens diktatur; den blir ett konstitutionellt folkstyre.
En nödvändig förutsättning för att en sådan demokrati ska fungera är en god kommunikation med väljarna. De folkvalda måste kunna förklara varför de gör på ett visst sätt, och måste ha förtroende för att väljarna förmår att ta till sig budskapet. Annars övergår styrelseskicket lätt i kortsiktighet och opportunism.
I förlängningen blir det populism – ett osammanhängande program av enkla svar på svåra frågor. När verkligheten sedan pockar på uppmärksamheten blir det hart när omöjligt att förankra hårda beslut.
En sådan utveckling är ett hot mot demokratin, eftersom styrelseskicket förlorar förmåga att svara på komplexa omvärldshändelser. Samtidigt undergrävs väljarnas förtroende för sina representanter.
En idealdemokrati helt befriad från röstfiske och förenklingar är knappast uppnåelig, och måhända inte heller önskvärd. Det är orimligt att begära av väljarna att de ska lägga den tid och det intresse som skulle krävas för att alltid ha en egen välgrundad uppfattning i alla frågor. Det är just därför den representativa demokratin finns.
Men det innebär att de europeiska ledare som tror att det kommer att krävas förändringar i eurosamarbetet om krisen når länder som Italien och Spanien måste våga förklara det för väljarna.
Om man menar att ett fasthållande vid euron inte bara bottnar i ekonomi utan i en tro på Europasamarbetet som politisk idé är det nödvändigt att stå för det inför väljarna. Annars riskerar både Europa och vårt styrelseskick att förfalla till något ingen vill se. Allra minst väljarna.
