Sälen var igår försänkt i djup dimma. Sannolikt skulle Sten Tolgfors beskriva vädret som blå himmel och solsken, tänkte jag efter att ha lyssnat till försvarsminister långa tal. SvD:s avslöjande om att planerna för rekryteringen till yrkesförsvaret verkade inte bekymra ministern. I Tolgfors värld verkar solen alltid skina över den egna politiken.

Den väderprognosen kan kontrasteras mot hur rekryteringen går. Idag går rekryteringen med ett minus på 3000 soldater, en brist som kan växa till nästan 5000 om två år. Försvarsministern oroas dock inte över detta utan avfärdar det som en ”ögonblicksbild”. Tolgfors betonar istället att ”det viktiga är slutresultatet”.

Det kan jag hålla med om...

Varningarna för att rekryteringsprocessen skulle vara fylld av hinder ser ut bekräftas. När insatsorganisationen ska stå färdig 2014 kan kontrakterade platser komma att gapa tomma eller fyllas av heltidsanställda. Det kan också bli dyrare, vilket i sin tur kommer att påverka försvaret i andra delar. Någon kompensation för en eventuell kostnadsfördyring lär det inte bli.

Det är rekrytering av kontraktsanställda deltidare som ligger efter. Ett skäl är att den lagstiftning som ska ligga till grund för avtalen mellan försvarsmakten och soldaterna inte kommer att finnas på plats förrän någon gång under 2012. Det känns lite som en ironi att det blir krigsplacerade värnpliktiga som får rycka in.

Så går det när den politiska viljan att visa resultat går före en rejäl beredning.

Avskaffandet av värnplikten till förmån för ett yrkesförsvar har präglats av osäkerhet. Beslutet togs i praktiken innan utredningen av personalförsörjningen var färdig. Sedan togs det formella beslutet innan det var klart hur övergången praktiskt skulle gå till.

Därför ekar det rätt ihåligt när Tolgfors vädjade till ”alla försvarsvänner” att bidra till rekryteringen genom att tala väl om det nya insatsförsvaret. Jag kan hålla med om att ett brett engagemang i samhället är en förutsättning för att ro personalförsörjningen i hamn, men för att få det krävs en större tydlighet om mål och medel.

Tolgfors uppehöll sig ovanligt länge vid närområdesperspektivet. Det är utmärkt och ett exempel på att de senaste årens kritik mot försvarspolitiken ändå tagit skruv. Vägen tillbaka är dock betydligt längre än de steg som hittills har tagits. Det nya insatsförsvaret bygger ju på slagorden här och nu. Soldaterna ska vara omedelbart gripbara. På frågan om vilka krigsförband som faktiskt är tillgängliga per idag, gav inte Tolgfors något gripbart svar. Kanske visste han inte, kanske ville han inte lämna besked?

Lika lite gripbart är innebörden av att ”försvaret enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet ska försvara Sverige och främja vår säkerhet”. Det saknas konkretion. Vilka strider är det som svensk militär ska kunna klara? Någon som vet? Tala i sådana fall om det. Över huvud taget skulle det vara välgörande för samtalet om försvars- och säkerhetspolitiken om försvarsministern kunde ge besked om vad vi får för 40 miljarder per år.

I vimlet hörde jag kommentaren att Tolgfors låter ju som Bagdad-Bob...