Konstfack har utrett vårens två uppmärksammade elevprojekt, Anna Odells simulerade psykos samt NUG:s tunnelbanefilm. Man landar i att i det förra fallet klandra sig själv men i det senare gör man inte det. Personalen kände ju inte till NUG:s projekt i förväg. Hade man gjort det hade projektet stoppats, enligt nya regler som infördes i höstas. Nu planerar Konstfacks rektor Ivar Björkman därutöver att införa ytterligare nya etiska riktlinjer.

Gott så. Kritiken mot skolan är uttjatad vid det här laget. Låt oss lämna saken och hoppas att de nya insatserna kring moral och etik blir lyckosamma.

Debatten kring Konstfack har varit andefattig och full av okomplicerade ståndpunkter, fria från moraliska och etiska aspekter. Mestadels har det handlat om att peka ut andra som tillskyndare av en begränsad konstnärlig frihet.

I DN den 22/2 berättades om elever på Konstfack som tyckte att rektorn böjt sig för politikernas kritik. ”Hon kan inte påstå att den inte är konst. Det låter bara obildat”, sade en av eleverna om kulturministerns uttalande om att NUG:s Territorial Pissing för henne var skadegörelse.

Jaha. Sen när är det tecken på stor bildning att utan åtskillnad vörda allt som görs i konstens namn? Är det ens konstens önskan att samhället reagerar på allt som görs med underdånighet för att det är konst? Det kan jag inte tro. Provokationen är ingenting utan sin reaktion.

Låt mig ta ett plumpt exempel, som syntes flimra förbi som tittar-sms när frågan diskuterades i SVT:s Debatt nyligen. Det stod: ”Hitler var ju konstnär, kanske var alltihop bara en installation.”

Jämförelsen är gräsligt osmakligt, jag vet, men den har en jobbig udd. För utan moraliska och etiska avvägningar, vad hindrar egentligen påståendet? Och vem ska våga verka obildad?

Man kan inte betrakta medmänniskor som kasperdockor i konstens tjänst. Liksom journalister förhåller sig till etiska spelregler finns det anledning för konstnärer att väga syfte mot tillvägagångssätt. Det finns nämligen ett vi att förhålla sig till.

För mig är individen viktig, men det innebär inte att jag inte sätter stort värde på kollektiva ansträngningar. Av någon anledning har det som vi kallar det gemensamma kommit att tas fullständigt för givet. Som om vi vaknade en dag och så bara stod det där. Sjukhusen. Kollektivtrafiken. Utbildningsväsendet.

Det kollektiva uppfattas allt oftare som ”deras”, ”någon annans”, ”maktens”. Och då är det fritt fram att slå sönder det, ta det, håna det. Det är säkert bekvämt. Revolutionär, konstnär, fritänkare, visionär. Skönt att vara lite på marginalen. Smidigt att visa det med en t-tröja.

Andra, som inte vågar välja marginalen, nöjer sig med att betrakta dess invånare. De läser kriminalromaner eller tittar på dokusåpor och förundras över världar där det ”alltid är rätt att säga precis vad man tycker och tänker”. Där man kommer undan med plattityder om djungelns lag eller motstånd.

Ja, vi inte bara förundras, vi beundrar modet. För gud så skönt och fritt det verkar där, i den frivilliga marginalen. Allt kollektivet säger åt dig kan du besvara med ett välriktat långfinger.

För du bryr dig inte om deras lagar. Deras löjliga tunnelbanevagnar. Deras idiotiska företag och branscher. Deras töntiga moral. Du behöver inte dem.

Enda frågan är väl då, varför ställer du krav på dem?