Med nöd och näppe lyckades EU hålla tidplanen för inledande av medlemskapsförhandlingar med Turkiet. ”Fem i tolv” drev Österrike stenhårt kravet att förhandlingarna borde starta utan angivande av medlemskap som mål. Först efter en maratonförhandling drog Österrike käppen ur hjulet så att det turkiska regeringsplanet kunde lyfta med destination Luxemburg. När utrikesminister Abdullah Gül klev ur planet från Ankara, konstaterade han att det är en ny era som tar sin början för Turkiet.
Men den nya eran började i själva verket redan när Turkiet för första gången visade att man menade allvar med de propåer om medlemskap som skickats till Bryssel alltsedan 1960-talet. Den islamdemokratiska regeringen under ledning av premiärminister Erdogan har tagit fajten med arvet från decennier av direkt eller indirekt militärstyre. Reformerna har ökat friheten och rättsstatligheten. Ekonomin har stagats upp. Allt för att landet skulle kunna komma på fråga som medlem i klubben.

I Turkiet har det förstås surats en del över
att EU snubblade på tröskeln, men kränkt nationell stolthet är inte någon god utgångspunkt för den nya eran. I stället gäller det att visa kritikerna att krösamajaperspektivet är felaktigt. Som framgick på SvD Brännpunkt i går är det ännu mycket lång väg att gå. Det kommer att dröja åtminstone 10 till 15 år innan den turkiska drömmen om Europa kan gå i uppfyllelse. Slockna kan den göra tidigare än så. Men med medlemskap som mål blir det enklare för Turkiet att låsa kursen på demokrati och marknadsekonomi. Det är bra både för Turkiet och EU.
Det är typiskt EU att förhandlingarna med Turkiet kunde starta först efter en kris som löstes upp i sista stund. Österrike fick igenom sitt krav på klartecken för förhandlingar om medlemskap för Kroatien. Alla blev nöjda. Det är en bild av förvecklingarna. I en annan vanlig EU-scen spelas inrikespolitiken upp. Breda opinioner i EU gillar inte tanken på Turkiets entré och i vanlig ordning har medlemsländernas politiska ledare talat i Bryssel men tigit på hemmaplan.
Men
allt är inte som vanligt. Förhandlingskrisen med Turkiet är en indikation på något långt allvarligare. Österrike satte sig på tvären mot ett beslut som man hade varit med om att fatta. Lojaliteten sviktar. Ett allvarligare exempel är att en rad tunga medlemsstater bryter mot EMU:s regelverk - och kommer undan med det. Haveriet för Lissabonprocessen är också en demonstration av bristande vilja. Samtidigt finns det en folklig förväntningskris med jobb och ekonomi som grund; EU får klä skott för de nationella ledarnas politiska handfallenhet.

Den nya grundlagen skulle lindra EU:s växtvärk. Institutioner och mandat har växt i snabbare takt än vad gräsrötterna hängt med på. Utvidgningarna har dessutom gjort EU mer olikt och därmed mindre tydligt. Men i stället för att övervinna EU:s identitetskris har förkastandet av grundlagsprojektet ökat förvirringen. Visst kan det invändas att EU ändå fungerar och utvecklas. Som under Irakkrisen. Det är Unionens styrka, men då blir det också som det har blivit. Och med
risk för att det blir värre.
EU brukar tuta, men har nu kört i diket. Problemen och opinionerna finns där. Vad ska till? Som Jakub Swiecicki betonat i EU - avgrund eller avstamp? (Världspolitikens dagsfrågor 2005:7-8) finns det grundfrågor att tala om. Vad är bra och dåligt med integrationen? Går den för fort? Går den för djupt? Hur ska Europa se ut och styras? Vad är Europa? Samtal är förstås inte något universalmedel, men det är i alla fall en början. Släta över och gå vidare är inte längre en framkomlig väg.