Ett förslag till svar: De bjöd på en lugnare och behagligare resa än de första 100 dagarna med Reinfeldt I, när statsministern var ny vid spakarna. Då gick visserligen beslutsfattandet i överljudsfart, men det var också tätt mellan luftgroparna, och Alliansen gick snabbt in i en farlig, nedåtgående spiral. Den här gången har agerandet varit långt mindre energiskt, men desto mer erfaret och omdömesgillt, och det har inte heller blivit något av med det fruktade kaoset i riksdagen. Sverige kan styras även av borgerliga partier i minoritet.
Ett andra förslag: De har varit en nöjestur jämfört med Socialdemokraternas start på mandatperioden. Det stora oppositionspartiet har upplevt ett sönderfall som leder tankarna till själva ursprunget för begreppet ”de 100 dagarna”. Det myntades ju en gång för att beskriva perioden mellan Napoleons återkomst från fångenskapen på Elba och hans slutgiltiga fall. Man ska akta sig för att pressa metaforerna för hårt, men vi har ändå upplevt något historiskt i svensk politik under hösten 2010: Socialdemokratin har mött sitt Waterloo. Den har förlorat och sedan skingrats för opinionernas och fraktionernas vindar. Tills vidare har den varken kraft eller riktning att erbjuda.
Jag hyser inga tvivel om att Socialdemokraterna kommer tillbaka i bättre skick vad det lider, men jag har svårt att se hur de ska kunna återskapa sin gamla dominans och dagordningssättande kraft. Partiledarvalet blir en viktig signal om hur tankarna går. Ifall partiet ratar den måttligt karismatiske men gedigne och respekterade Sven-Erik Österberg är det en stark signal om att drömmen om hegemonin och kejsardömet lever kvar. Jag tror inte att det skulle göra Fredrik Reinfeldt besviken.
Det talades dock ovanligt och uppmuntrande lite om socialdemokratin när den gröna och liberala tankesmedjan Fores bjöd in till frukostsamtal på temat ”100 dagar med Reinfeldt II” i fredags morse. Panelen bestod utöver undertecknad av Moderaternas Per Schlingmann, Centerpartiets ekonomisk-politiska talesperson Annie Johansson och Folkpartiets partisekreterare Nina Larsson, och diskussionen koncentrerade sig också på Alliansen och dess framtid.
Det kan låta som en självklarhet, men det är faktiskt inte så värst länge sedan svensk borgerlighet hade förfärligt svårt att diskutera idéer, värderingar och ambitioner utan att ideligen referera till Socialdemokraterna. Det är som om en förtrollning har släppt.
Annie Johansson medgav att de första 100 dagarna har varit lite gråare den här gången än förra – men det har kanske inte varit så dumt. Nina Larsson talade om starten som en tid av nödvändig eftertänksamhet. Men varken de eller Per Schlingmann sade sig ha lust att fastna i förvaltning av det som regeringen redan har gjort. Framöver gäller det att skapa ännu bättre förutsättningar för fler jobb och att rusta Sverige för konkurrensen i en alltmer globaliserad värld.
Vad innebär det sett till handfasta åtgärder? Ja, alla är överens om det femte jobbskatteavdraget, som ju också finns i Alliansens valmanifest. Men när det gäller jobbskatteavdrag nummer sex – ett förslag som statsministern nyligen spelade in i diskussionen om det borgerliga uppdraget – går åsikterna isär. Annie Johansson och Centern vill hellre öka företagens lust att anställa, till exempel genom sänkta arbetsgivaravgifter och liberaliserad arbetsrätt, medan Nina Larsson talar om att avskaffa värnskatten.
En del är oroade och andra är skadeglada över den här sortens borgerliga ”splittring”, men jag tror att den är lika nödvändig som önskvärd. Alliansen har funnits i mer än sex år och har tydligt visat att man kan hålla ihop och regera.
Nu är det hög tid att flytta ut diskussionerna om framtidens borgerliga politik ur budgetförhandlingarnas slutna rum och låta människor höra hur resonemangen går. På så sätt visar man upp att det finns bredd och intellektuellt liv i borgerligheten, och dessutom blir samtalen bättre syresatta när de kan äga rum ute i friska luften.
Det är en sak att manövrera och positionera sig och försöka plocka billiga poäng på varandra, det är något helt annat att låta det vara högt i tak. Det skulle för övrigt vara bra om även moderater i riksdagen och runt om i landet deltog med egna åsikter i framtidsdiskussionen. I längden är det inte rimligt att det ska vara så här mycket two man sh ow över Sveriges ledande parti.
Borde det inte skrivas ett gemensamt borgerligt idéprogram, frågade bloggaren Danne Nordling. Panelisterna höll inte med. Det finns fyra partier och de behöver olika program. Men det utesluter inte en tätare borgerlig dialog, sade jag. Eller fördjupning av allianssamarbetet, sade Per Schlingmann.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
