Ett 20-tal åldringar har vanvårdats i Halmstad. Platsen är ny, men inte nyheten. Varje gång följer samma debatt. Är boendet privat skyller vänstern på profitjakt. Är inrättningen kommunal förklarar högern med konkurrensbrist. Båda förklaringarna haltar. Inte heller kan vi lita på riktlinjer och rutiner. Personalen här hade utbildats i värde­grunds­frågor, men ändå utvecklades ”en dålig kultur”, som det krävdes en vikaries friska ögon för att upptäcka. Jag kan inte låta bli att tänka på min högstadietid, då jag mobbades av skolans populära tjejer. När vi sedan började gymnasiet, ja då gick mina forna plågo­andar omvårdnadsprogrammet, som var lätt att komma in på.

Det finns förstås ingen allmängiltighet i denna fundering, men vid varje ny vanvårdssituation ­dyker tanken envist upp. Utfördes denna hjärtlösa behandling av före detta mobberskor – som kanske saknar högstadietiden och är besvikna på sina jobb och sina löner?

Den kombinationen känns inte bra. Och den motverkas troligen inte av ­värdegrundskurser. Vad ska vi göra?