I Terroristerna, från 1974, åtalas en fattig och outbildad ung kvinna för att ha rånat en bank när hon i själva verket gått in för att försöka få ett lån. Senare skjuter hon Sveriges statsminister i huvudet som en hämnd på, ja, systemet.

Men någonting annat fick mig också att tänka på Terroristerna, som var den sista delen i sviten Roman om ett brott och mer politisk pamflett än skönlitteratur.

Den feministiska tidskriften Bangs nya nummer har temat våld och feminism. Kvinnor bör fundera på att ta till vapen, eller åtminstone hota med våldsamheter, för att krossa manssamhället. Anna Hellgren dånar inför Ulrike Meinhof och Valerie Solanas, kvinnan som sköt Andy Warhol och skrev manifest om att sprätta upp män.

Emma Gray Munthe beskriver oblygt sin njutning när hon ser män torteras och få spö av kvinnor på film, när de får igen för alla ”Kafkaartade löneförhandlingar”.

Det ser ut som en tanke att de militanta tonerna kommer just nu.

Nyligen har den feministiska rörelsens ytterlighetsfalanger börjat definiera könsdebatten igen. I DN:s kultursidor pågår under rubriken ”Män är djur 3.0” ett samtal initierat av Malin Ullgren om ”vad vi egentligen ska göra åt männen”.

Männen och manligheten påstås vara förklaringen bakom den märkliga historien om polisen Göran Lindberg, Bjästavåldtäkten och de sexuella övergreppen i katolska kyrkor. Och händelserna sägs vara symtom på vålds- och maktstrukturer som håller nere gruppen kvinnor.

Vulgärbiologi och hemmasnickrad sociologi får umgås i samma tankegetto.

Samhällsanalysen är egentligen densamma som hos Sjöwall & Wahlöö. Vad ska vi, de desperata och de förtryckta, göra åt de besuttna och ett ”blandekonomiskt styrelseskick”, var frågan 1974. Vad ska vi, de desperata och de förtryckta, göra åt männen och enkönsmaktsordningen, heter det bara idag.

Om man resonerar så verkar endast ett svar rimligt: våld eller hot om våld. ”Du tycks ha större ansvarskänsla än de flesta i din ålder” säger kommissarie Martin Beck till den unga statsministermörderskan i Terroristerna.

All feminism är inte radikal, och ännu mindre våldsromantisk, som mildare och mer eftertänksamma röster som Petra Östergren (numera) och Ebba Witt-Brattström visar.

Men Bang och Malin Ullgren antyder att en annan och djupt problematisk feministisk idéströmning på nytt är under uppsegling.

Om den tar över kan feminismens öde bli att ställas i Det slutna rummet, som Sjöwall & Wahlöö kallade en annan bok.