Efter gårdagens pressträff vet vi mer om vad som inte kommer att finnas i regeringens budget för 2012. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg framträdde visserligen under moderat partiflagg snarare än under gemensamt alliansbanér, men när M vill skjuta jobbskatteavdrag på framtiden får de sin vilja igenom.
Att döma av de första reaktionerna lär det inte heller bli några familjegräl på Harpsund om senarelagda skattesänkningar för pensionärer och statsskattebetalare. Att framstå som statsfinansiellt lättsinnig i svensk 2010-talspolitik är lika förödande för framtoningen som att vara lättfotad i en viktoriansk roman.
Allvarsamheten kan kännas tungsint men är en välkommen kontrast till gångna tiders underskottsanda. Den som är satt i för stor skuld är verkligen icke fri.
När M bestämmer sig för att vänta med nästa jobbskatteavdrag slår de två flugor i en smäll. De stärker sin ställning som ledande allvarsmän och ansvarsbärare, och de blir kvitt risken att åka på ett nesligt nederlag i riksdagen.
Bland väljarna finns för all del ingen längtan efter skattehöjningar, men suget efter nya jobbskatteavdrag är knappast så stort att väntan kommer att stå regeringen dyrt i opinionen.
Det är knepigare med det politiska initiativet. Väljarna må ha förståelse för att Alliansen lägger sitt favoritförslag åt sidan, men då uppstår behov av andra idéer. Den stora frågan efter gårdagen är inte varför jobbskatteavdraget kommer att saknas i budgetpropositionen utan vad som ska stå där i stället.
Om det ekonomiska läget försämras och arbetslösheten väntas sjunka långsammare än beräknat, blir det ännu mer angeläget med förslag som kan skapa bättre villkor för företagande och jobb.
Ur rent ekonomisk synvinkel hade det inte varit så dumt med inkomstskattesänkningar enligt plan. De är strukturellt sunda, och avmattningen har minskat risken för att de ska elda på överhettning. Men om de nu blivit politiskt omöjliga behövs alternativ. Förhoppningsvis kan Fredrik Reinfeldt presentera sådana i sitt sommartal på lördag, och förhoppningsvis handlar de om insatser för ökad konkurrenskraft och produktivitet och inte bara om ökade anslag till stat och kommun. Sådana må vara lättsålda hos oppositionen, men de ger inte fler jobb i den privata sektorn.
