Tänk dig själv! Du kanske har ärvt ett kungahus, och spenderat de senaste decennierna vid hästpoloplanen, med en påse dadlar i ena handen, reservoirpennan i guld i den andra, och utfärdat lite kungörelser när andan fallit på. Eller kanske fick du makten i en kupp, och har roat dig med att rita fantasifulla uniformer för ditt revolutionsgarde mellan de soliga statsbesöken hos broderfolken i Ekvatorialguinea och Kuba.

Plötsligt en vinter störs så friden. Inte av de brorsöner och jasägare du anställt som rådgivare förstås. Men du tittar ju på al-Jazira som alla andra.

Först var det Tunisien, där gatuprotesterna tvingade bort president Zine El Abidine Ben Ali efter bara 24 år vid makten. Och för bara en vecka sedan störtades ett andra statsöverhuvud: Egyptens Hosni Mubarak, president i blott 30 år. Gamle Hosni.

Du ser dig omkring. Jordaniens kung Abdullah sparkar sin regering och byter premiärminister. Algeriets president Bouteflika tvingas lyfta sitt 19 år gamla undantagstillstånd. Jemens president Saleh får lova att inte ställa upp till omval. Och sultanen i Oman, Qabus ibn Said, höjer minimilönerna med hela 40 procent. Men ingenting tycks hjälpa.

Och nu är det på ditt eget torg studenterna demonstrerar. Vad ska en enkel diktator ta sig till?

Man kan tycka att det borde vara en simpel sak för en sådan som Hamad ibn Isa al-Khalifah, kung i Bahrain. Som monark kan han ju alltid hävda särskilda blodsband till makten, och rentav sitta kvar på tronen efter en demokratisering. Kanske bli helgonförklarad på kuppen, som i Spanien.

Och på papperet har han gjort nästan allting rätt sedan han ärvde kungakronan 2002. Hållit val (med kvinnlig rösträtt!) och släppt politiska fångar, till exempel. Det lilla öriket är arabvärldens snabbast växande ekonomi tack vare att man gjort sig till den muslimska världens främsta finansmarknad.

Men demokrati – nej, det kan inte kungen tänka sig. Folkflertalet i Bahrain är shiamuslimer, och majoritetsstyre skulle även under de bästa omständigheter leda till att hans egen sunnitiska dynasti skulle sopas bort. Och i värsta fall ge en iransk lydstat.

För Libyens diktator sedan kuppen 1969, överste Muammar Gaddafi, har folkviljan aldrig utgjort något huvudbry. Politiska partier förbjöds redan 1972, och Gadaffis egen totalitära mix av kommunism och islam har framgångsrikt permanentat den rödgröna revolutionen. Tusentals, genom åren, har förvisso avrättats, fängslats eller försvunnit, men huvudsakligen för att förhindra andras kuppförsök, främst militärens.

Hotet mot Gaddafi har snarast kommit från Väst. Nyligen var han med rätta lika populär som Saddam Hussein, men till skillnad från sin irakiske kollega lät han omvända sig under galgen strax efter terrordåden den 11 september 2001. Nyfunna internationella vänner – som Silvio Berlusconi – hjälper dock föga mot ett folkuppror.

Nej, det är inte lätt. För både överste Gadaffi och kung Hamad framstår kollegornas eftergifter som präktiga självmål. Och inga andra utvägar syns.

Återstår bara att rulla in stridsvagnar på torget.

Makten har sitt pris. Folket betalar. Men hur länge?