Dagblad | Eurodebatten
Det kunde ha varit en scen ur Gudfadern; Leif Pagrotsky, Marita Ulvskog och deras statssekreterare ges ett erbjudande som de inte kan tacka nej till från familjens rådgivare Lars Stjernkvist. Visst får de säga vad de vill om EMU inför folkomröstningen, bara inte vad de tycker. Det är ingen order, ty inom socialdemokratin kan alla göra som de vill, givet att de tycker som ledaren. Ett gott råd, vänner emellan, helt enkelt.
Stjernkvist ler inte i televisionen, varför det inte kan uteslutas att den som inte förstår sitt eget bästa en morgon vaknar med ett blodigt hästhuvud i sängen.
Fler sådana försök att med demokratisk centralism stävja den socialdemokratiska splittringen och jasegern är förlorad. Medborgarnas ljumma inställning till sakfrågan, om användningen av Europas valuta även i Sverige, kan lätt förvandlas till en het symbolfråga om pampväldet i socialdemokratin, till en förtroendeomröstning om Göran Persson. Gissa hur många borgerliga väljare som då med entusiasm kommer att
masa sig till vallokalen för att rösta ja.
På samma sätt fungerar just nu talet om Persson som Europas blivande president. Kan man tänka sig något mer demobiliserande än en ledare som misstänks agera med sitt eget bästa för ögonen, snarare än landets?
Fortsätter detta prat blir statsministern en tillgång för nejsidan.
Den som är mer intresserad av sakfrågorna noterade annars beskedet i veckan från EU att de tolv euroländerna vid sina finansministrars informella överläggningar stänger dörren för trion utanför: Storbritannien, Danmark och Sverige. Därmed hamnar vi i en sämre position för påverkan av de ekonomiska besluten, tillsammans med de nya medlemsländer som inte väljer euron. Separationen kanske inte bör överdrivas, med tanke på andra kanaler för deltagande i beslutsprocessen, men är ändå ett tecken på ett tilltagande problem för svenskt vidkommande - att den klubb vi tillhör går vidare utan att vänta på oss.
Utestängningen bör glädja nejsidan, för vilken utanförskapet är en central del av
budskapet. Det är bara genom att inte delta i valutasamarbetet som Sverige kan fortsätta att försämra kronans värde, när detta behövs för att göra produktionen billigare. För de fackförbund som nu står i spetsen för nejsidan är utanförskapet viktigt också av skälet att de vill begränsa rörligheten över gränserna, stänga ute utländsk arbetskraft och utländska lågpriskonkurrenter på sina marknader. Det ligger i deras egenintresse att förhindra prissättning i euro. Vilket kunde betänkas av de marknadsliberaler som stöder nejsidan.
Men vilket är priset för utanförskapet? Om detta har vi hittills fått höra föga i den allmänna debatten. Svenskt Näringsliv har i rapporten Minst 100 000 jobb nyligen presenterat siffror för motsatsen, vinster vid övergång till euron, med en rad ekonomiska studier som underlag (www.svensktnaringsliv.se).
Inte oväntat landar man i slutsatsen att det blir bättre med euron: ökad handel, fler investeringar, lägre ränta, bättre produktivitet, fler strukturreformer.
Nu lär väl inte
euron automatiskt föra detta goda med sig, allt annat oförändrat. Men vilka blir konsekvenserna av att hålla fast vid en krona som fortsätter att falla i värde, som den har gjort under devalveringsregimen och raset i välståndsligan? Om detta borde vi få höra mer före den 14 september.
Mats Johansson
