Politiker bör nog avhålla sig från att definiera ”det goda livet”. Att eftersträva lyckan gör vi bättre själva. Idag kan dessutom frågan om vad som gör livet värt att leva, eller åtminstone behagligt, ha fler svar än någonsin, tack vare ett hittills oöverträffat välstånd.

I världens rika länder behöver vi inte längre kämpa för vår akuta överlevnad. Helt enligt den Maslowska behovshierarkin består därför majoriteten av befolkningen av personer som funderat över ”vad ska jag bli när jag blir stor?” eller ”vilken av de här byxorna passar mig bäst?”.

Av detta drar en del slutsatsen att vi inte behöver bli rikare. Om dessutom ojämlikhet visar sig leda till en lång rad problem tycks ett stagnerande välstånd vara ett lågt pris att betala för en ökad jämlikhet.

Men man skulle också kunna dra den motsatta slutsatsen – om världens rika länder har nått en punkt där materiell lycka, tack vare välståndet, paradoxalt nog får minskad betydelse – varför är det så viktigt att utjämna de materiella skillnaderna?

Och vad får vi offra om vi skulle försöka? En Sverigeaktuell bok påstås ha satt en prislapp på ojämlikheten. Men vad kostar jämlikheten?

Ett svar är den ekonomiska stagnation och misär som har drabbat de samhällen som på allvar har försökt utradera de ekonomiska skillnaderna. Faktum är ju att inget av världens rika länder är ekonomiskt jämlikt, de uppvisar bara olika grad av ojämlikhet. Ekonomiskt välstånd tycks vara förknippat med ekonomisk ojämlikhet.

Ett annat svar är att vi får betala med de framtida värden som tillväxten skulle ha genererat. Bättre sjukvård och mediciner till exempel.

Men frågan kan också ges ett mer icke-materiellt svar. I SR:s Obs! pågår en jämlikhetsdebatt. När representanter för de politiska ungdomsförbunden skisserar sina visioner är det tydligt att de alla vill se ett samhälle som kännetecknas av möjligheten till egna livsval och självförverkligande. Även om de förhåller sig olika till jämlikhetsbegreppet.

SSU:s Jytte Guteland och Muf:s Niklas Wykman lyfter båda fram vikten av att ha ett arbete. När Guteland citerar en arbetslös 19-åring är det inte ekonomisk knapphet som är hans problem. Istället säger han: ”Jag vill ut härifrån, komma iväg, få ett livsprojekt. En mening.” Grön ungdoms Jakop Dalunde vill att vi ska lägga mer tid på vänskap och personlig utveckling. För Magnus Andersson, CUF, är visionen ett samhälle där man tillåts och uppmuntras att skapa sig ett bättre liv.

Ingen av dem drömmer om sammanpressade lönestrukturer, höga marginalskatter och en genomreglerad arbetsmarknad. Men om vi med kraft och politiska medel, vilket en nyvaknad vänster nu hävdar, ska försöka att avskaffa den ekonomiska ojämlikheten är det just det som måste till.

Problemet är att detta står i motsats till just de visioner som nämns ovan. Jämlikhet låter bra, men ungdomsarbetslöshet, stagnation och begränsade möjligheter för människor att söka sin egen lycka är ett för högt pris att betala för den.