Kritiken från den norska 22 juli-kommissionens rapport i måndags mot polis och krishanteringssystem är av en omfattning och systematik som inte tidigare skådats offentligt efter en större händelse i något västland i modern tid. Vilka lärdomar bör vi i Sverige då dra?

Kortsiktigt är det viktigt att ta till sig de taktiska lärdomarna och checka av de norska erfarenheterna, vilket nu både Rikspolisstyrelsen, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Socialstyrelsen tycks göra. Vårt övergripande nationella krishanteringssystem har dock fortfarande stora luckor – åtta år efter tsunamihändelserna – på grund av byråkratiskt systemfel.

Vi har här ett fall av lessons lost sedan totalförsvarssystemet avskaffades. I det fanns parlamentariskt beredda budgetårsövergripande och långsiktiga försvarsbeslut. Vid avskaffandet åkte även samverkansorgan (t ex Totalförsvarets chefsnämnd) och nationella övningar ut med badvattnet, vilka tidigare bidragit till att uppenbara krishanteringsproblem blev synliga. Därmed inte sagt att detta skulle stoppat en ”soloterrorist” som Breivik.

Jakten på slimmade organisationer och satsning på ”kärnverksamhet” går nu in på nattväktarstatens innersta områden där inget privat alternativ får finnas. Här måste man med nödvändighet ha lite ”slack i linan” för att kunna tänka på - och även planera för - lågsannolika men högkatastrofala sammanhang. Till slut måste statsmakterna och den politiska ledningen i en ordnad process ta ansvar för vilket risktagande vi ska ha i dessa sammanhang.

Det handlar om att börja i toppen med regeringskansliet, där de motstridiga kraven på ”hotbild” respektive ”planering” måste kunna mötas. Våra självständiga och starka myndigheter har i dag ett relativt svagt och splittrat regeringskansli som motpart. Man samverkar inte tillräckligt i sidled utan de byråkratiska stuprören fortsätter ända in i departementen, när regeringskansliet borde fungera som en naturlig hängränna.

Den tänkta konstitutionella balansen mellan statsförvaltningens centrum och periferi saknas därmed, vilket leder till att Finansdepartementets kortsiktiga finansiella utgångspunkter de facto styr prioriteringarna. Det finns helt enkelt ingen advokat för denna typ av långvågiga frågor och helhetssyn inom regeringskansliet.

Vid sidan av krishanteringen faller tre andra vitala områden i dag mellan departementsstolarna: underrättelsefrågor, terrorismfrågor samt cybersäkerhet. I det senare fallet är det fyra departement och åtta myndigheter som agerar åt olika håll utan gemensam inriktning.

En åtgärd vore att inrätta en nationell säkerhetsrådgivarfunktion liknande den som Sir David Omand framgångsrikt skapade i Tony Blairs närmaste omgivning.

En annan vore att återinrätta ett inrikesdepartement – vilket flertalet andra europeiska länder utom Norge och Sverige fortfarande har – som stark samlande aktör på regeringsnivå för flertalet av problemområdena ovan.

Lars Nicander är chef för Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier vid Försvarshögskolan. lars.nicander@fhs.se