I Texas västligaste hörn alldeles på gränsen till Mexiko ligger El Paso, en stad med 736000 invånare. El Paso utmärker sig på två sätt. Dels är staden väldigt invandrartät, med en latinobefolkning på 80,2 procent. Dels är El Paso en av USA:s säkraste städer. Trots höga fattigdomstal och liberala vapenlagar.
Enligt Jack Levin, kriminolog vid Northeastern University i Massachusetts, är det så kallade El Paso-miraklet knappast något undantag. I en intervju med amerikanska Reason magazine (14/7) menar han att latinamerikaner i själva verket är under- representerade i den amerikanska brottsstatistiken. Invandrarna har offrat mycket för att ta sig till USA och har helt enkelt för mycket att förlora på att begå brott, menar han. Priset är för högt.
Dessutom har latinamerikanska invandrare tagits emot med en annan öppenhet på arbetsmarknaden än tidigare invandrargrupper, enligt Levin. När italienare och irländare invandrade till USA var diskrimineringen utbredd. Dessa båda grupper var också överrepresenterade i brottsstatistiken.
”Se på arabiska invandrare i Mellanvästern, särskilt i Detroitområdet”, säger Levin. ”USA och Kanada har traditionellt varit väldigt villiga att välkomna och integrera dem. De är en success story, med höga medelinkomster och väldigt låg brottslighet. Det är inte fallet i Europa. Länder som Frankrike och Tyskland är öppet fientliga mot araber. De marginaliserar dem. Och de har sett vågor av brott och upplopp.”
I Sverige har vi, av de studier som har gjorts att döma, inte sett något El Paso-mirakel. Brås senaste rapport om invandrares brottslighet från 2005 är visserligen gammal, men det är också den färskaste statistik som finns att tillgå. Under mätperioden 1997-2001 var utrikes födda överrepresenterade med faktor 2,5 över alla brottskategorier. Motsvarande siffra för dödligt våld och försök till mord och dråp var 4,2, och 5 för våldtäkt och våldtäktsförsök.
Det kan finnas ett antal möjliga orsaker till överrepresentationen, enligt Brå. Det kan röra sig om frustration, upplevd diskriminering, kulturskillnader, traumatiska upplevelser i ursprungslandet och låg socioekonomisk status. Brå nämner också den så kallade ”selektionshypotesen”, som tar fasta på att en viss typ av människor är mer benägna att lämna sina hemländer för Sverige.
Även Reason magazine tar upp selektionshypotesen. USA tycks dra till sig människor som är mindre benägna att begå brott än amerikaner i allmänhet.Men USA bygger också på en helt annan berättelse än Sverige. Det är inte säkert att det svenska välfärdsbygget framförallt attraherar dem som när den där drömmen om att börja med två tomma händer och sedan jobba sig upp.
Det finns fler skillnader. Medan Levin understryker att latinos i USA har mötts av en relativt öppen arbetsmarknad, präglas den svenska av höga trösklar. Samtidigt är priset för att begå brott betydligt lägre i Sverige än vad det är i USA. Det är enklare att bli medborgare, och när man väl är medborgare väntar en jämförelsevis mild behandling om man begår brott. Levins tes om att invandrare har för mycket att förlora på brottslighet är kanske inte tillämplig på Sverige.
Brå har hanterat frågan om invandrares brottslighet med viss ängslighet, säkerligen för att man inte har velat spela rasistiska krafter i händerna. Men det ger också intrycket att invandrare med nödvändighet måste begå brott i högre utsträckning än in- födda svenskar, och att vi antirasister gör klokast i att inte låtsas om det.
Statistiken från El Paso visar att det inte behöver vara på det sättet. Invandrares överrepresentation i den svenska brottsstatistiken är ett misslyckande, och därför har vi all anledning att ställa frågor om hur överrepresentationen ser ut, och vad som orsakat den.
