Po lisen hade möjlighet att komma snabbare fram till Utøya och hade kunnat rädda min dotter, säger en mamma. Det är svårt att leva sig in i hur det känns att som förälder få den vetskapen svart på vitt. Efter 22 juli-kommisjonens granskning av terrordåden i Oslo och på Utøya 2011 är det dock just detta som anhöriga tvingas leva med.

Rapporten är en svidande vidräkning med hur staten sviktade. Reaktionerna har förstås blivit väldigt starka. Mot bakgrund av blottläggandet av inkompetens, brist på genomförande av fattade beslut och fullföljande av beredskapsplaner, kräver tidningen Verdens Gang att statsminister Jens Stoltenberg avgår. Den tidigare Høyreledaren Kåre Willoch (som också lett den norska Sårbarhetsutredningen) instämmer i kravet med konstaterandet att ytterst ligger ansvaret för den nationella beredskapen hos statsministern.

Från denborgerliga oppositionen ligger man dock ännu lågt med avgångskrav riktade mot regeringen eller polisledningen (justitieministern avgick i höstas och chefen för säkerhetspolisen fick lämna sin post i januari). Däremot har man krävt att Stortinget snabbinkallas för att Stoltenberg ska ge sin syn på rapportens kritik och förslag, och inte, som regeringen velat, vänta till att den ordinarie politiska säsongen inleds i slutet av september. Så snart det är praktiskt möjligt kommer också stortinget att samlas.

Stoltenberg har med rätta fått beröm för sitt statsmannaskap efter terrordåden förra sommaren (och tilläggas bör att 22 juli-kommisjonen även redovisade positiva saker). Nu blir det ett annat fokus. Det handlar inte heller bara om det övergripande ansvaret för den bristfälliga nationella säkerheten utan det är värre än så. Det gäller konkret beslut och beredning som Stoltenberg var direkt involverad i rörande arbetet med att säkra regeringskvarteret.

2004 fattade den dåvarande borgerliga regeringen beslut om att bland annat stänga av Grubbegata (där Anders Behring Breivik parkerade sin bombbil). Året efter tillträdde Stoltenberg som statsminister. Projektet som startat med högsta prioritet gick i stå. 2007 tog det ansvariga statsrådet upp saken med Stoltenberg, varnade för de katastrofala följderna av en bomb och avslutade med att be honom lyfta frågan. Stoltenberg sade nej.

Vad innebär det för en politiker att ta ansvar när något har gått allvarligt fel? I de allra flesta fall ingenting. Efter tsunamikatastrofen 2004 utpekade Katastrofkommissionen statsminister Göran Persson som huvudansvarig för att krishanteringen misskötts. Persson tog villigt på sig ansvaret men att detta skulle innebära att han lämnade sin post var det inte fråga om:

”Jag är inställd på att ta det hela ansvaret för den process som både ligger bakom och framför oss. Man tar det bäst genom att man rättar till felaktigheter” ( Ekot 1/12 2005).

Statsminister Stoltenberg har ställt sig på samma försvarslinje: ta sitt ansvar genom att inte avgå. Med en majoritet bakom sig i stortinget kan han också överleva politiskt. Med resoluta åtgärder kan han kanske också återvinna förtroendet.

Nästa år är det val till stortinget. Då får vi besked.