Det är ingen tvekan om att jobbet har sina goda sidor. Säg att man har en grundlön på 30000 kronor i månaden, som skattas som vanligt. Utöver det ett skattefritt tillägg på 8978 kronor per månad. På det ännu ett skattefritt pålägg, på 1592 kronor varje månad. Bostaden helt betald av arbetsgivaren. Och en årlig kostnadsfri semesterresa i Sverige. Som ytterligare plåster på såren: en gratis semester på Seychellerna per år.

Om familjen följer med dessutom ett månatligt skattefritt tillägg på 6213 kronor för maken, betald skolgång för barnen, skattefritt barntillägg om 1066 kronor per månad, ytterligare skattefritt barntillägg på 2399 per barn och månad, samt ännu ett skattefritt tillägg för maken på 1592 kronor per månad. Plus att familjen får åka med gratis på semesterresorna till paradisöarna, förstås.

Det är sånt som gör att en Sidaanställd handläggare kan stå ut i Tanzania. Känslan av att göra nytta spelar naturligtvis in, men om man får tro en debattbok som lanserades igår så göds övertygelsen om biståndets nödvändighet också av en stor dos egenintresse. I Det svenska biståndsberoendet (Timbro) tecknar ekonomen och frilansjournalisten Pär Krause en bild av en biståndsindustri som för sin egen försörjning är beroende av att Sverige håller biståndsnivåerna fortsatt höga. Det är ett intressant, om än en smula konspirationsteoretiskt, bidrag till den tilltagande debatten om biståndets utformning och funktion.

En procent av statens bruttonationalinkomst ska gå till bistånd, har vi bestämt. Vi kallar det enprocentsmålet, och brukar inte tänka mer på det. Men är det inte märkligt att målsättningen sedan länge formuleras som en utgiftspost i budgeten, snarare än i termer av resultat på plats?

Krause uppskattar att 10000 människor har sin försörjning inom biståndsbranschen. Av 26 miljarder i total biståndsbudget 2006 gick en tredjedel till internationella multilaterala organ, och resten, i runda slängar 17 miljarder, genom Sida och de av Sida finansierade enskilda organisationerna, konsulterna och företagen.

Vi vet sorgligt lite om resultaten. Man kan påvisa biståndsprojekt som haft direkt skadliga verkningar, precis som att man kan peka på insatser med fantastiska effekter. Men för en stor del av vår hjälp kan man inte redovisa om det egentligen gjort till eller från. Tanzania, till exempel, är efter fyra decennier med svenskt bistånd (819 miljoner kronor år 2006) fortfarande ett av världens fattigaste länder.

Men att biståndet ska ligga på en procent är givet. Varför?

Krause driver tesen att det biståndsindustriella komplexet göder den heliga enprocentskon. För branschen är det bättre med en målsättning som spelar på givarnas samvete, än en som bygger på gåvornas effekt. Budgeten blir högre varje år i takt med samhällsekonomin, konsekvensredovisningar betydelselösa. Och en endaste procent kan väl ingen neka de fattiga?

Det är en fin affärsidé. Om jag hade uppfunnit den skulle jag också ha unnat mig en semester på Seychellerna.