Kolumn | Diskutera rätt problem

Ungefär så går tongångarna. Jag missunnar i och för sig inte dem som rapporterar om vår omvärld sitt eviga nöje att få spy galla över USA:s president. Men det känns generellt som en gammal raspig 78-varvare som spelas om och om igen – och det är i sak helt fel att framställa det som om världens oro och problem berodde på Bush. I fråga om Iran vore det dessutom – för att få en grundlig belysning av handlingsalternativ och scenarier – oerhört väsentligt om kommentatorerna för ett ögonblick kunde besinna sig, börja debatten i rätt ände och ropa på rätt varg.

Iran är på väg att skaffa kärnvapen. Det kanske dröjer flera år men landet gör stora framsteg på vägen. Härom veckan tillkännagav regimen stolt att den nu kan anrika uran till kärnbränslekvalitet. Att det internationella atomenergiorganet IAEA flera gånger har slagit fast att Iran med sitt kärnprogram bryter mot icke-spridningsavtalet och dess säkerhetsregler är förstås graverande. Men det är faktiskt inte värst.

Den avgörande frågan handlar om vad det är för regim och politiskt system som inom ett decennium kommer att ha riktiga atombomber, om ingenting görs. Iran är en av världens grymmaste diktaturer där alla grundläggande mänskliga rättigheter förtrampas och kränks dagligen.

Historien lär oss en sak: en regim som inte tvekar att använda våld och vapen mot sina egna oskyldiga medborgare kommer heller aldrig att tveka använda detsamma mot andra oskyldiga länder och människor, för att uppnå sina syften. Och Irans nye president har ärligt, tydligt och offentligt deklarerat ett sådant syfte: Israel, Mellanösterns enda demokrati, ska utplånas.
Hur utplånar man enklast ett helt land? Jo, med hjälp av kärnvapen. Den uttalade ideologin hos det iranska ledarskapet säger att människovärdet måste underordnas andra, ”högre” mål, och när landets president talar om att ”utplåna” ett land måste man ta honom på orden.

Den som inte kan eller vill se att det just är detta faktum och denna osmakliga regim – som till och med firar urananrikningen genom att bjuda på kakor och arrangera danser med uranbehållare som rekvisita – som är det allt annat överskuggande problemet i hela Irandiskussionen, är antingen blind eller inte helt demokratiskt pålitlig.

Världens verkliga galningar finns inte i Vita huset, eller i ledningen för någon annan demokrati utan går omkring i prästkläder i Teheran. Det vore mycket bra om världssamfundet snabbt och resolut kunde enas om hur dessa ska förhindras att komma i besittning av kärnvapen, genom sanktioner eller ett samfällt militärt ingripande. Men konferenser och dialoger får inte ge ayatollorna och deras hej-
dukar hur mycket tid som helst. Första prioritet är att galningarna verkligen stoppas. Nu och innan det är för sent.