Tänk om Pär Nuder, på den tiden han var finansminister, hade kallat till pressträff och berättat att a-kassan ska skäras ned radikalt. När arbetsmarknadsminister Hans Karlsson får frågan hur han ser på saken, svarar han att det var det jävligaste, att det hade han ingen aning om och att han inte är med på noterna. När medierna då vänder sig till statsministern meddelar en pressekreterare att Göran Persson väljer att ligga lågt med kommentarer. Det handlar ju ändå bara om en av partiets klassiska hjärtefrågor.

Det låter som rena snurren, och ändå har det just inträffat. Fast med moderaterna Anders Borg, Mikael Odenberg och Fredrik Reinfeldt i det deprimerande dramats huvudroller. Under Almedalsveckan sade finansministern att han vill minska försvarsbudgeten med 3-4 miljarder om året till 2010 och betydligt mer därefter, och den överraskningen har det sedan varken gått att få bekräftad eller dementerad.

Återigen överrumplas Försvarsmakten av ett partipolitiskt utspel, som grundas i budgethänsyn i stället för behov. Det var precis den sortens kortsiktighet som Gunilla Carlsson (m) kritiserade i riksdagsdebatten före det senaste försvarsbeslutet (15/12 2004): ”Lika uppseendeväckande är att försvarspolitiken reducerats till en budgetdiskussion, snarare ledd av finansdepartementet än säkerhetspolitiska bedömningar”. Fast då var förstås syndarna s-märkta.

Om någon fråga varit en konstant i moderaternas historia har det varit övertygelsen att ett starkt svenskt försvar är en nödvändig förutsättning för frihet och integritet. Statens mest grundläggande ansvar är att värna inre och yttre säkerhet, och det är uppgifter som måste tas väl om hand oavsett hur konjunkturerna går. Den tanken fanns fortfarande levande hos Ola Sundell (m) när han talade i den där riksdagsdebatten 2004: ”Det handlar om att rusta sig för det otänkbara, det som sannolikt inte kommer att hända. Det är just det som försvarspolitiken är till för.”

Ännu för tre år sedan tog moderaterna strid för högre försvarsanslag, även om skillnaden till s-regeringen var liten och m-intresset för försvaret av Sverige hade börjat svikta till förmån för operationerna utomlands. Men efter regeringsskiftet har det inte hörts något om vidgade ramar –tvärtom har försvarsministern själv satt en starkare försvarsbudget i motsatsställning till politik för fler jobb (SvD 15/5). I moderaternas förslag till nytt handlingsprogram talas om att ”operativa behov”, inte långsiktig försvarsförmåga, ska vara styrande i resursfrågan, och som lök på laxen kommer så utspelet från Borg.

När socialdemokraternas Åsa Lindestam tar tillfället i akt och plockar några billiga poäng på att varna för kaos och ogenomtänkta besparingar (Brännpunkt 25/7) kan man småle åt hyckleriet och det politiska spelet, men moderaterna ligger som de har bäddat.

Har partiet helt enkelt tröttnat på att axla den otacksamma försvarsfrågan? Ingen ser något akut invasionshot, och de flesta verkar ha svårt att föreställa sig andra säkerhetshot mot vårt land än invasion. I det läget är det förstås frestande att föra över försvarsmedel till åtgärder med starkare politisk dragningskraft.

Men har verkligen moderaterna blivit så nya att ingen i partiet har något att invända? Att statsministern är tyst betyder ju till exempel inte att ledamöterna av försvarsutskottet måste tiga. Rolf Gunnarsson, Karin Enström, Nils Oskar Nilsson, Isabella Jernbeck och Rolf K Nilsson: vad tycker ni? Är stunden kommen att kyssa försvaret av Sverige farväl?