En av människans mest svårförvärvade egenskaper var förmågan till koncentration. I början uppmuntrades det inte av omständigheterna att rikta sin uppmärksamhet mot en enda uppgift eller något enskilt objekt. Men vi lärde oss att kunna vara koncentrerade i takt med att situationen började till-låta det. Vi tänker kanske inte så mycket på det i dag, men till exempel skärpt läsning bland de breda folklagren var en gång en oerhörd utveckling och, ja, seger.
Men vad som är vunnet med möda och ansträngning kan rivas ned desto enklare. Och ett växande antal röster, med författaren Nicholas Carr i spetsen, oroar sig för att den koncentrerade intellektuella verksamheten kan bli en historisk parentes.
What the Internet Is Doing to Our Brains lyder undertiteln på Carrs nya bok The Shallows (Norton, 2010). Där ges ett mer mustigt svar på en fråga som han tidigare har ställt annorstädes: ”Is Google Making Us Stupid?”
Det tycks som om internet har en betydande inverkan på vår kognitiva funktion, och som om nätet till och med kan rita om våra hjärnors utseende. Carr argumenterar för att hjärnan är mer formbar än vad man tidigare har trott, och att den teknik och de medier som vi konsumerar lindar om trådarna. Internet, ett kaotiskt och flytande medium, har vässat många färdigheter men även begränsat koncentrationsförmåga och minne.
Det finns mycket forskning som stöder bokens tes. Tydligen är det möjligt att se fysiologiska skillnader i hjärnan mellan mer och mindre vana internetanvändare. Förändringen går häpnadsväckande fort när man börjar tillbringa mer tid framför datorn.
Ett av psykiatrins mest hisnande framtidsprojekt är att bygga ett försvar mot klinisk depression i hjärnan på vuxna människor som är sämre rustade mot sjukdomen. Även det visar att hjärnan är påverkbar.
Carr upplever att hans ”mind is going”, som datorn HAL 9000 ropade ängsligt i Stanley Kubricks 2001, på grund av en mångårig, berusande internetkonsumtion. Han har blivit intellektuellt slapp. Lusten att läsa böcker och längre artiklar har ersatts med en längtan till det lätta kvittret på nätet, bort från det djupa tänkandet.
Här är den nya konfliktlinjen i internetdebatten. Huvudfrågorna gäller nu inte så mycket innehållet på internet som fenomenet i sig självt: Vad gör det med oss, med vår kultur? En rörelse för ”slow reading” har redan tagit form (The Guardian 15/7).
Det är lätt att känna sympati med en sådan rörelse och med Carr, som står för andra perspektiv än den vanliga teknikpanegyriken. Om nätet nu har dessa baksidor ger det anledning till viss olust.
Och ändå, internet är omistligt. Det bidrar också till det intellektuella livets fortlevnad genom att tillgängliggöra även värdefull och krävande information i en betydande omfattning. Men kanske borde vi frossa litet mindre.
