Vad förtjänar Vilks?

När det kommer till sådant som kan upplevas som kränkande mot muslimer och islam vet vi dessvärre att vi ska förvänta oss annat. Det visste också Lars Vilks när han ritade sin teckning av profeten Mohammed som rondellhund. När Vilks nu på Säpos inrådan får lämna sitt hem efter upprepade dödshot står det också klart att han har lyckats utmärkt i sin avsikt att visa var gränsen för europeisk yttrandefrihet numera går.

Hur förhåller vi oss då till denna insikt? Man kan, som Pierre Schori gör i en artikel på Brännpunkt (21/9) ducka för censurfrågan och nöja sig med att kritisera själva publiceringen: ”Yttrandefriheten är grundlagsfäst i Sverige och ingen har krävt något annat. Men denna erövrade rätt måste i globaliseringens tidevarv paras med ett uns av ansvarstagande bortom den egna viljans och nyckernas domäner”, skriver Pierre Schori. Därmed får vi inget svar på frågan vad vi gör den dag vår uppfattning om vad som utgör ansvarsfulla publiceringar inte sammanfaller med den flaggbrännande mobbens i Lahore.

Andra debattörer beskriver hellre radikala islamisters totalitära maktanspråk som omedelbart orsakade av vår egen rasism. Under rubriken ”Skippa skitsnacket om yttrandefrihet” hävdar journalisten Zanyar Adami (Expressen 17/9) att Lars Vilks stöd bland svenskarna beror på att han som ”vit gubbe” har betydligt mer svängrum att uttrycka sig kränkande än vad invandrare har.

Detta bekräftas enligt Adami av att rapparen Ken Ring fick löpa gatlopp i media när han uppmanade till våldtäkt på prinsessan Madeleine – trots att kungahuset är mindre heligt för svenskarna än vad Mohammed är för muslimerna. Kort sagt – publiceringen var möjlig endast eftersom svenskarna är sådana hopplösa rasister och reaktionerna mot publiceringen är helt enkelt reaktioner mot denna vår svenska främlingsfientlighet.

En som har satt fokus på denna inställning till den radikala islamismen är Henryk M Broder, författare till Hurra, wir kapitulieren!, en av förra årets mest uppmärksammade tyska böcker. Broder talar om en ”Godzillalogik” bland europeiska debattörer – istället för att klandra totalitära strömningar inom europeisk islam kritiserar man hellre karikatyrtecknare och publicister. Skulden för bojkotter, protester och mordhot ligger på dem som har provocerat. Och extrema krafter världen över förväntas reagera som Pavlovs – ursäkta uttrycket – hundar på denna kränkande betingning.

Adami erbjuder ett utmärkt exempel på Godzillalogiken. I sin artikel i Expressen konstaterar han att Sverige står inför ett vägval: ”Den ena vägen leder till kärleksfull dialog och försonande ton genom att lyssna på vår stora svenskmuslimska befolkning och rasera barriärer baserade på våra fördomar. Den andra vägen är den hårda vägen. Den väg som bland andra Danmark och USA har valt. I slutet av den vägen kommer vi inte att mötas av några små örfilar. Där väntar en fet högersving.”

Om svenskarna åker på en fet högersving från radikala islamister är det med andra ord vårt eget fel. Underligt nog beror det i så fall på att vi inte har visat oss tillräckligt demokratiska, toleranta och kärleksfulla inför kraven på censur.