Samir Kuntar och de tre andra männen hade tagit sig in i Israel med båt. Väl inne i kuststaden Nahariya ertappades gruppen av en polisman, som de hade ihjäl. På Jabotinskys väg 61 gick männen in i ett flerfamiljshus där de delade upp sig i två grupper. Kuntar och hans medhjälpare tog sig in i familjen Harans lägenhet och tog Danny, och hans dotter Einat, som gisslan.

Mamman, Smadar Haran, lyckades hålla sig undan med den yngsta, Yael. Men hon kramade henne så intensivt för att hon skulle hålla tyst att barnet kvävdes till döds.

Pappa och storasyster fördes ner till stranden. I tumultet dödades ytterligare en polisman.

Samir Kuntar sköt Danny, från nära håll, i ryggen och dränkte honom därefter, inför dotterns ögon. Fyraåriga Einat Harans skalle krossade han sedan mellan gevärskolven och klipporna.

Igår eftermiddag frigavs Samir Kuntar. Han ingår med fyra andra i den uppgörelse som Israel gjort med den libanesiska terrorist- och gerillarörelsen Hizbollah. Israel fick åter kvarlevorna av de två soldater som Hizbollah tillfångatog på israelisk mark (startskottet för kriget sommaren 2006 mellan Israel och Hizbollah), och kunde slutligen förbereda sig för den sorgestund som begravningar alltid innebär.

I Libanon utlystes nationell helgdag. På flygplatsen bereddes plats för höga politiker att hälsa de släppta fångarna. I Samir Kuntars hemby hängdes banderoller upp som välkomnade ”hjälten” åter. I den lilla kuststaden Naqoura dekorerade Hizbollah den scen där en mässingsorkester inväntade fångarna med ett foto på en tårögd judinna och parollerna ”Israel gråter av smärta” och ”Libanon gråter av glädje”. Även i de pale-stinska territorierna firade man. I en hyllningsmarsch i Gaza bar man affischer på Samir Kuntar och delade ut godis. Palestiniernas premiärminister från Hamas, Ismail Haniyeh, kallade Kuntar ”den arabiska nationens hjälte”.

För Israel är utväxlingen ett försök att nå en slutpunkt. Det tragiska är att den andra sidan inte ser det så. Där är bytet en uppmuntran. Hizbollahs Sheikh Nabil Kaouk sa exempelvis igår att utbytet innebar Israels ”officiella erkännande att de förlorat”. En talesman för Hamas i Gaza, Sami Abu Zuhri, menade att ”detta visar att den enda framgångsrika metoden att få fångar frigivna är att kidnappa soldater”.

Vid Medelhavsmötet i Paris i söndags sades att freden aldrig varit närmare i Mellanöstern. Och något ligger det kanske i att den historiskt svage israeliske premiärministern Ehud Olmert och den lika underminerade palestinske presidenten Mahmoud Abbas är nära att komma överens, och att det förs reella förhandlingar mellan flera av regionens parter.

Men verklig fred? Smadar Haran, som idag har ny familj, skrev så här (Washington post 18/5-2003): ”Det finns alltid ett val. Även när du har lidit kan du välja om du ska döda och slå andras liv i spillror, eller om du ska gå vidare och bygga nytt.”

På platser där män som Samir Kuntar blir nationalhjältar är det tydligt att man valt motsatt väg.