Istället för att älta frågeställningen om vad det är som får unga män att bli självmordsbombare vill jag, då vi knappast kommer att se några förändringar av den mänskliga natur som i alla tider fått män att både mörda och offra sina liv, ställa den betydligt mer angelägna frågan: vad får dem att sluta?
Jag har haft turen att få höra en terroristledare svara på det. Det var i Beiruts södra förorter; Hizbollah-land. Och trots att området var slitet försvann omedelbart alla illusioner om att påvra omständigheter skapar en desperation och frustration som gör att varje grabb går omkring som en tickande bomb. De här killarna hade koll. De här killarna var organiserade.
Vi satt och väntade i hallen till Hizbollahs kontor. Och fastän vi alltså satt där, helt i händerna på ett av världens mest fruktade terrorgäng, kunde vi inte låta bli att fnissa. Killen som satt vid skrivbordet där i terroristernas reception hade en ergonomiskt utformad, lutande fotpall. Det var kul att tänka sig att tuffingarna bryr sig om sånt. Att de har något slags skyddsombud på arbetsplatsen som springer runt och ser till att armbindlarna inte spänner för hårt och att granatgevären inte skaver på axlarna.
Men fotpallen säger oss också något viktigt. Den visar hur komplexa organisationer det handlar om, hur mycket administration och logistik som är inblandad för att det ska fungera. Den visar att terrorn vanligtvis utförs med stor möda och efter rationella kalkyler, och att det knappast handlar om spontana vansinnesutbrott.
När vi till slut blev insläppta ställdes frågan. Inte av mig, förstås, utan av min modiga kollega Jessica Ritzén som arbetar med en bok om självmordsbombare. Varför har ni slutat med självmordsbombningar, frågade hon företrädaren för Hizbollah. Därför att de inte längre tjänade våra syften, svarade han. Kallt och sakligt.
Jag var lite förskräckt över hur man kan sitta och kallblodigt kalkylera på det sättet. Så här ett halvår senare tycker jag att svaret är hoppingivande. Det antyder att det finns en ände på problemet.
Vi har faktiskt sett den utvecklingen i Europa. Tänk på IRA. De allra blodigaste dåden på sjuttiotalet gjorde att IRA mötte dels en enorm reaktion från militär och polis, dels en sjunkande popularitet hos de vanliga irländarna. Så småningom började IRA ringa och varna innan bomberna smällde, för att åtminstone ge intrycket av att de inte hade för avsikt att mörda. ETA har tagit metoden ännu längre, och ringer nu mest för att varna för kommande bombdåd utan att ens placera ut några sprängmedel. Bägge rörelserna har mött en enorm polisiär och militär reaktion som allvarligt stört den logistik som krävs, och efter hand har de också sett att våld mot civila vänder befolkningen emot dem.
Hizbollah har naturligtvis inte slutat med terrorism i allmänhet. Men de har övergått från självmordsbombningar till kidnappningar och katyusharaketer, som förstås är nog så blodigt men ändå kan betraktas som ett fall framåt. Och efter förra sommarens krig med Israel tänker nog Hizbollah efter både en och två gånger innan de kidnappar igen.
Opinionen i de muslimska länderna börjar nu vända sig emot terroristerna, visar den senaste mätningen från Pew Research Center (SvD 26/7). Därmed är en stor del av jobbet gjort. Nu återstår bara att rycka undan de ergonomiska fotpallarna. När terroristen slår hakan i skrivbordet kommer han att framstå som erbarmligt löjlig.
