Dagen före julafton berättade ledarsidan att miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand och Peter Eriksson måste lämna sina partiledarsysslor mindre än ett år efter valet 2010. Det föreskriver nämligen partiets stadgar. Peter Eriksson menade då att detta var okontroversiellt och okomplicerat, och att avgångarna på inget sätt skulle skada den rödgröna koalitionen. Samarbetspartiernas företrädare Lars Ohly och Mona Sahlin sade i sin tur att beskedet om språkrörsbytet inte alls kom som någon nyhet.
Uppenbarligen tyckte resten av Sverige tvärtom. Avslöjandet toppade samma dag Dagens Eko kvart i fem, och följdes upp av Aftonbladet , Dagens Nyheter , Tidningarnas Telegrambyrå och en mängd tidningar runtom i landet. Statsvetare och politiska kommentatorer bekräftade att språkrörsbytet innebär ett problem för de rödgröna.
Företrädare för mp har de senaste dagarna försökt rädda vad som räddas kan. Men undanflykterna är ihåliga och otillräckliga.
Miljöpartisternas huvudsakliga försvarslinje går ut på påståendet att samarbetet med s och v är väl förankrat bland de gröna. Man menar att miljöpartiets unika interndemokratiska process garanterar att språkrören – även Wetterstrand och Eriksson – enbart är en förlängning av partiets samlade vilja och därför med lätthet kan ersättas utan att den förda politiken förändras.
Men det är ju väl känt att partiets vilja som den uttrycks på partikongresserna är notoriskt opålitlig, och ofta snarast stått i direkt motsats till partiledningens ambitioner. Miljöpartiets kongress ville så sent som år 2005 både förbjuda ränta och införa medborgarlön, för att bara ta ett tillfälle som exempel. Detta lyckades partiledningen dock avvärja. Med andra språkrör hade utfallet med all sannolikhet sett helt annorlunda ut. Utan Wetterstrand och Eriksson som ledare kan det rödgröna samarbetet omintetgöras av ett enda snurrigt beslut på en enda mp-kongress. Tvivelsutan finns det trätoämnen inom koalitionen som en mp-kongress skulle kunna vilja säga sitt om: Afghanistan, EU, energipolitik, försvarspolitik, friskolor, småföretagare och bilindustri torde vara några givna frågor.
Eriksson och Wetterstrand skulle vid en eventuell rödgrön valseger bli ministrar, och därmed skulle den rödgröna kontinuiteten bevaras – så har man också sagt. Men det är ingen slump att flera av kommentarerna till nyheten om språkrörsskiftet innehöll termen lame duck . Eriksson och Wetterstrand skulle helt enkelt vid en sådan lösning sitta på svaga mandat och ha begränsade politiska möjligheter. Varför en potentiell grön väljare skulle vilja ha det så kan ingen miljöpartist förklara.
Ett annat mp-argument har varit att väljarna röstar på partier och inte på företrädare. Men det påståendet är naturligtvis en dimridå. Även den som inte hyser den allra högsta respekt för Wetterstrand och Eriksson måste ändå erkänna att de har varit centrala i formationen av oppositionens valkoalition, och att det är långt ifrån givet att lika samarbetsvilliga språkrör skulle bli resultatet oavsett vilka kandidater som stod till buds vid en normalstökig mp-kongress.
Det är ett problem för det rödgröna samarbetet och för väljarna att miljöpartiet inte kan svara för vilken politik man kommer att föra efter 2011.
Faktum är att miljöpartiets stadgar innebär att den rödgröna koalitionen går en garanterad kris tillmötes våren 2011, oavsett om den vinner valet eller inte. En röst på de rödgröna är en röst på en osäker framtid.
