Jag kommer aldrig att vänja mig vid eller förstå den oerhörda rädsla som präglar det svenska samhället. Svensken i gemen är ständigt rädd för något: att bli arbetslös, att inte vara tillräckligt smal, att inte passa in, att finanskrisen ska drabba honom jättehårt, att det ska vara farligt att äta chips. Men störst verkar rädslan vara för att stå upp för sina åsikter och att ta ansvar.

Sverige har varit förskonat från krig i två sekler. Inga svenskar tvingas fly sitt land och leva i exil på grund av sina åsikter. Sverige har utomordentliga ­lagar som värnar om medborgarnas åsikts- och yttrandefrihet. Deras frihet och rätt att säga vad de vill (nästan) är så stor att många människor i världen bara kan drömma om ens hälften.

I otaliga andra länder är risken överhängande att man sätts i fängelse och i vissa fall också blir avrättad för att man uttrycker åsikter eller kritik som man i Sverige knappast ens ­skulle rycka på axlarna åt. Bloggare i Egypten, Saudiarabien, Kina till ­exempel, jagas och fängslas när de kritiserar system där mänskliga ­rättigheter inte existerar eller framför kritik mot sina regeringar.

Men trots att ingen i Sverige riskerar vare sig döden eller fängelse eller ­något annat straff för vad de säger, verkar svenskarna vara bland de ­fegaste och räddaste av alla. Man behöver bara ta en titt på nätet så ser man hur illa det är ställt. Kommentarer till tidningsartiklar på nätet undertecknas så gott som alltid med pseudonymer som ”Krille”, ­”Rabarber”, ”The Dog” eller ”Liberal” och liknande. På ett hundratal kommentarer till en artikel kanske en eller två skriver ­under med sitt riktiga namn. Varför är det så i yttrande­frihetens stamort på jorden? Vad är det som gör att svenskarna inte vågar skriva vad de tycker och stå för det? Vad är de rädda för, vad eller vem är det som skrämmer dem?

Samma räddhetskultur gäller på många arbetsplatser där anställda i korridorer och i fikarum klagar och kritiserar men sedan inte tar upp sina klagomål rakt och direkt med sina chefer. Nej, ska något klagas på så ska det ske via ombud, man ringer till facket. ­Nånannanismen är stor i Svea rike.

Det här är fenomen som är allmänt kända och det är inte många som inte kan hålla med om att en räddhetskultur präglar det svenska samhället. Trots att det annars förekommer så mycket utredande i detta land att hälften vore nog, har hittills ingen, såvitt jag känner till, försökt utreda varför det råder en sådan rädsla – eller feghet – i de breda folklagren. Och vad det får för konsekvenser att det gjorts helt legitimt att människor under pseudonymer som ”Ugglan” och ”Amir” fritt kan fabulera, ljuga och smäda andra människor utan risk för att någonsin behöva ta ­ansvar för vad de vräker ur sig.

Om man vill värna om åsikts- och yttrandefriheten ska man använda sig av den och hålla den levande. Det gör man till stor del genom att man står för de åsikter man har och framför dem i eget namn. Det borde också medierna som tillåter kommentarer ­kräva och inte lägga ut en massa skräp som folk slänger ur sig gömda bakom sina påhittade namn. Det man inte kan säga i sitt eget namn bör kanske inte sägas alls…

Frågan kvarstår: vad är svenskarna så rädda för?

Merit Wager är översättare och fri debattör.