Ledare
Det var många år sedan Europa framstod så splittrat som i dag. I Grekland målas Hitlermustasch på Tysklands förbundskansler. Toppmöten omgärdas av utfall mellan eurozonens ledare. Det är knappast dagens EU som åsyftas när politiker med tindrande ögon talar om Europatanken.
Den kris som ligger bakom dagens slitningar kommer inte att vara för evigt. Men hur kommer EU att se ut, när nödläget en dag blåst över?
Fredrik Erixon är mer kvalificerad än de flesta att spekulera i frågan. Som chef för och grundare av tankesmedjan Ecipe hamnade han under två år i rad på tidningen Financial Times topplista över Bryssels 30 mest inflytelserika personer. Den tankesmedja han leder är, till skillnad från många andra tankesmedjor i Bryssel, inte beroende av pengar från någon av EU:s institutioner. Han kan tänka fritt och långt och han gör det gärna.
Erixon börjar med att konstatera att idén om EU som en ständigt mer sammanväxande union håller på att falla ihop. EU i framtiden kommer inte att vara vad EU varit tidigare eller är idag.
– Det har funnits en tanke om en ostoppbar process med allt starkare ekonomisk och politisk integration mellan europeiska länder, men den finns helt enkelt inte längre.
Som orsak till detta identifierar Erixon ett antal större trender.
– Bland annat så finns det ju helt klart en gräns för hur mycket makt EU:s medlemsstater är beredda att lämna över till unionen. Och det är inte främst de mest EU-skeptiska länderna som har satt den. Istället är det till exempel väljarna och politikerna i Frankrike och Holland som har satt stopp för en gemensam konstitution. Därtill är tyskar trötta på att vara EU:s bankbok.
Erixon pekar också på en sanning som vissa ibland tycks tappa bort: EU består av länder som i grund och botten är olika och utvecklas åt olika håll. En viktig grund för den ekonomiska delen av EU-samarbetet har alltid varit konvergensen länderna emellan, menar Erixon, men den grunden håller på att försvagas.
– Vi har kommit in i en period där vissa länder har lämnat den trenden. I takt med att globaliseringen har ökat har till exempel Tyskland blivit ett land som har alltmer ekonomiskt utbyte med länder utanför Europa, medan andra länder är mer beroende av den inomeuropeiska marknaden.
Just detta identifierar Erixon som den stora konfliktlinjen inom de närmsta 20 åren.
– På ena sidan kommer man att hitta de länder som kan konkurrera globalt, och som är relativt fiskalt skötsamma. Mot dem står en grupp länder som alltid har haft problem med sin fiskala skötsamhet och som har sett sin förmåga att konkurrera i världen minska.
Vilka är då dessa länder? Erixon identifierar några kandidater.
– Tyskland är det mest påtagliga exemplet på länder i den skötsamma globaliserade gruppen, men där kan vi också tänka oss Holland och de skandinaviska länderna, i viss mån också Österrike. På andra sidan har vi Medelhavsländerna Grekland, Italien, Frankrike, samt Portugal. Spanien kan svårligen räknas in, trots alla problem har man faktiskt genomfört ordentliga reformer och blivit konkurrenskraftiga i grunden.
Erixon tror inte att EU, som det ser ut i dag, kan hålla.
– Tanken att vi alla rör oss framåt i samma takt och med samma ambitioner är död. Vissa länder kommer att ha samma valuta och vara tätt ekonomiskt integrerade sinsemellan. Men vissa länder kommer att ha lämnat delar av samarbetet – det är inte otänkbart att några lämnar det helt. Det är till exempel inte uteslutet att Storbritannien gör det inom en tio–femton år.
Vart är då EU på väg?
– I framtiden tror jag att vi kommer att se flera olika nivåer av samarbete och engagemang i Europa, istället för dagens EU. Man kan tänka sig ett yttre skikt, bestående av möjligen Storbritannien och de nordiska länderna, där man har ett starkt samarbete kring Europas inre marknad men plockar bort strukturfonder, socialpolitiskt samarbete, jordbrukspolitik och arbetsmarknadspolitik. Samtidigt kan vi få se ett innersta skikt bestående av länder som Frankrike och Belgien där man vidgar samarbetet, dock inte nödvändigtvis inom EU:s juridiska ramverk, och går så långt som att skapa en gemensam poliskår och samarbeta i traditionellt inrikespolitiska frågor.
Erixons tankar om framtidens EU är delvis hoppingivande, åtminstone för svensk del. Samarbetet kring den inre marknaden är det kanske allra viktigaste i EU-samarbetet. Och ett läge där Sverige kan avlägsna sig från jordbrukspolitik och annat som EU egentligen inte bör syssla med ter sig lockande. Krisen ställer i förlängningen krav på en grundlig omdaning av EU. Kanske – eller förhoppningsvis –kan det leda till ett mindre men bättre EU, än dagens.
