Hizbollasheijken Nabil Kawook guidar Noam Chomsky.
På det stora vida nätet ger en googling 10 600 000 träffar på den amerikanske lingvisten och samhällskritikern Noam Chomsky. Träffarna på svenska uppgår till 67 700. Ingen tvekan om saken. Chomsky är stor. En ikon från 68-rörelsen som fortfarande rör på sig. Inom nyvänstern hyllas han, men även inom socialdemokratin är han en röst som räknas (på t ex Palmecentret finns han med som rekommenderad läsning).
I New York Times har Chomsky utnämnts till den störste nu levande intellektuelle. Det är svårt att förstå varför.
Nyligen var han på besök hos Hizbollah
i Libanon. Det lät som vanligt när han intervjuades i LBC TV (23/5). Nej, Hizbollah var inte någon terroristorganisation. Nej, han sympatiserade
inte med Hamas, men deras politik var att föredra framför USA:s och Israels. 11 septemberattacken var ett brott, men de verkliga terroristerna finns
i Washington. Och så förstås: Hitler var unik,
men däremot finns det likheter i politiken mellan Nazityskland och Israel. Han är också drivande bakom den allt vanligare kritik av Israel i svensk debatt som går ut på att Israel ägnar sig åt apartheid i förhållande till palestinierna. Det är Chomsky i högform. Och som alltid – vilse i pannkakan.
Noam Chomsky gjorde sig först ett namn med att lyfta fram de intellektuellas ansvar. Det var på 60-talet. Ansvaret bestod i att blåsa upp tesen att alla var lurade, som inte delade uppfattningen att de liberala staternas öppenhet bara var en myt. Det var storföretagen som styrde och helt utom folklig kontroll.
Bara den kritik som i någon mån passade storfinansens intressen kunde komma fram. Kort sagt det var illa ställt i demokratierna – och allra värst var USA-imperialisterna. Vietnamkriget var kvitto på att analysen var riktig.
Här hemma ekade samma budskap genom lokala megafoner och bidrog till att forma den unga generationens perspektiv. Det var anti: marknad, demokrati och USA. Och inte bara inom den bokstavsvänster som bredde ut sig i det rödfärgade offentliga rummet. Hur tanken gick inom den socialdemokratiska vänstern kan illustreras med hur ssu:s ordförande Bosse Ringholm såg på USA 1970:
”Jag har aldrig upplevt USA som något skydd för varken frihet, demokrati eller liknande värden.”
På Chomskys meritlista finns lovsånger till Fidel Castro och ordförande Mao. Och på motsvarande sätt som han nu är förstående inför den globala terrorismen har han alltid haft ett urskuldande på lager inför övergrepp som begåtts i kommunismens namn. Det gäller också folkmordet i Kambodja.
Som t ex framgår i Peter Fröberg Idlings utmärkta Pol Pots leende – om en svensk resa genom röda khmerernas Kambodja (Atlas 2006) spelade Chomsky en katastrofal huvudroll i det som blev vänsterns förnekelse av att nästan två miljoner människor mördades.
Pol Pots leende är både ett tidsdokument om vänsterns haveri och en mer allmängiltig varning för att ”tron” kan försätta berg av fakta. Men Chomsky står fortfarande på barrikaden. Synd att hans ansvar inte lyftes fram i debatten i Aftonbladet kring den resa som Gunnar Bergström, Hedda Ekerwald, Jan Myrdal och Marita Wikander gjorde 1978. Chomsky behöver granskas.
Noam Chomskys senaste bok på svenska heter Hybris (Ordfront 2004) och det finns ytterligare
22 titlar utgivna. Tyvärr är det inte en självbiografisk uppgörelse, utan samma gamla antiamerikanism som han kolporterat under fyra decennier. Det märkliga är inte att vänsterikonen ägnar sig åt recycling av gammal skåpmat, utan
att en person som gång på gång visat sig hylla diktaturer och överslätat folkmord fortfarande anses värd att lyssna till. Det väl nästan
ingen som tar Jan Myrdal på allvar längre. Så varför Noam Chomsky?
