Det var förbjudet att ha familjefoton uppställda på kontoren, skriver Herta Müller i romanen Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv.

I det kala kontoret som blivit förhörsrum fantiserar romanens jag om den förhörande majorens barnbarn: han är kanske stolt över att barnbarnet har fått tänder. Han borde ha ett foto av barnbarnet på skrivbordet, tänker den förhörda, som blivit en statsfiende genom att drömma om att gifta sig med en italienare.

Många kontor blev förhörsrum i diktaturens Rumänien. Angivarna fanns ofta bland arbetskamrater, vänner, släktingar. Härska genom att söndra blev den totalitära maktens signum. Det var den nära tilliten mellan människorna som skulle krossas. Familjefoton förbjöds, angiveri påbjöds. Sådan är socialismen. Det man ogillar vill man förbjuda. Det man gillar vill man göra obligatoriskt.

Vi känner oftast igen en socialist i kärleken till staten; bara en stor, stark stat kan genomföra förbud och obligatorier. Men mest borde vi känna igen en socialist i misstänksamheten mot vårt behov av mänsklig närhet – i familjen och civilsamhället. Folk som frivilligt förenas i små gemenskaper är svåra att kontrollera. De har foton på barn och barnbarn i plånböcker och på skrivbord, men få vet namnet på fackets ombudsman eller kommunalrådet.

Socialister i alla länder, ofta maskerade till genusfeminister, förenas i kampen mot den lilla världens subversiva mänsklighet. Men det är en meningslös kamp. Förbjuden kärlek är ofta den starkaste kärleken. Småborgerligt julfirande har ingen lyckats stoppa. Globaliseringen har snarare ökat än minskat behovet av intima relationer, som gör oss starka och trygga.

Trots att svenska skatter och bidrag gynnar singellivet, frodas kärnfamiljen och civilsamhället. Cirka tre av fyra svenska barn bor med båda sina biologiska föräldrar. Sverige tillhör frivilligarbetets världstopp.

Människan tycks vara vaccinerad mot närhetsförstöring. ”Våra liv styrs inte bara av våra medvetna och förnuftiga tankar. Bortom dessa finns en nedärvd kunskap som hjälper oss att hantera livet, inte minst våra sociala relationer”, skriver professorn i fysiologi Kerstin Uvnäs Moberg i Närhetens hormon (Natur och Kultur).Oxytocinet anses var ett mammahormon, som frigörs vid förlossning och amning. Det skapar starka mor-barn-band, men det frigörs också av sex, kramar, förtroliga samtal och ”fungerar som ett kitt som hjälper till att skapa och hålla ihop mänskliga relationer livet igenom”.

Därför ska vi samarbeta med människonaturen – inte motarbeta den. Det är meningslöst att försöka skapa en ny människa som ska passa in i en utopi. Politiken måste återuppfinna och stärka de små plutoner som försvarar viktiga mänskliga relationer. Samhället börjar där, i samtalen vid köksbordet, inte i FN och Rosenbad.

I Storbritannien vill Tories ge skattelättnader för gifta. Hear, hear. Sverige är familjepolitikens, socialismens och genusfeminismens lilla lekstuga. Här härskar en elit genom könssöndring. Jämställdhetsbonus har blivit viktigare än starka familjer.

Elise Claeson är socionom och fri skribent eliseclaeson@hotmail.com