Roliga nyheter från Ryssland hör inte till vanligheterna men... Att döma av en enkät som Radio Echo Moskva har gjort finns det ett stort stöd för att Carl Bildt ska bli Rysslands ledare. 63 procent av de tillfrågade kunde tänka sig honom i den rollen – trots att han har en ledarstil som skiljer sig radikalt från Rysslands verklige ledare Vladimir Putin. Putin är ännu mer poppis och det är förstås inte något skämt.
Jag har svårt att tänka mig att Bildt skulle skicka ut semesterbilder på sig själv ridande med bar överkropp i solnedgången.
Det handlar inte bara om person utan också om politisk kultur. Putin vill vara machomannen, tuffingen som rensar stan från skurkar i en rysk västernrulle.
Putin går också från bild till handling, som när han i våras vid sittande bord och rullande tv-kameror tvingade en företagare att göra som premiärministern önskade. Skriv under!
Men i sin storhet har Putin också sett det som naturligt att ändra på bilder, andras. Inför Ilja Glazunovs målning Prins Oleg med Igor från 1973 fann Putin på en gallerirunda i juni att prinsens svärd var för kort. Konstnären erbjöd sig att rätta till felet. Konst ska vara rätt!
Putin har offentligt beklagat Sovjetunionens upplösning och beskrivit den som en av förra århundradets stora katastrofer. Sin ledarstil trogen har han inte suttit och hulkat på rummet – eller, för den delen, lagt ned kraft på välbehövliga reformer – utan jobbat på att ändra den postsovjetiska kartbilden.
Femdagarskriget mot Georgien för ett år sedan är ett undantag från regeln att inte bruka militärt våld för att etablera den privilegierade sfär av inflytande som det inte hymlas om. Det vassaste vapnet är energin. En slutsats av detta faktum är att Gazproms planer på en gasledning i Östersjön (Nord Stream) borde röna samma öde som planerna i den sovjetiska planekonomin, inte uppfyllas.
På kort sikt har det ryska de facto övertagandet av Abchazien och Syd-Ossetien varit lönsamt. Reviret är inpinkat och budskapet sänt. Efter en kortvarig frost är det business us usual i relationerna till EU och Nato. Putin har visat musklerna och rider på en känsla av återskapad nationell storhet.
”Semesterbilderna” från förra året är dock inte stämplade Back to the USSR utan ännu en ”tidzon” bakåt, till 1800-talets råa stormaktspolitik.
