Att Sverige inte har erkänt och statsförklarat Palestina blev frågan för dagen vid 2012 års utrikespolitiska debatt i riksdagen. Det hettade till med ett för stunden återförenat rödgrönt lag, men med begränsat retoriskt underhållningsvärde.

Urban ”flip-flop” Ahlin (S) talade om ”hål i huvudet” och en av intern splittring ”paralyserad” regering. Mycket roligare än så blev det inte.

Man skulle kunna tro att frågan är central i svensk utrikespolitik. Det är den inte.

Upphetsningen illustrerar däremot den starka och symboltyngda position som den israelisk-palestinska konflikten har i svensk inrikes-utrikespolitik. Anstormningen säger också mycket om det motvindsläge som den nuvarande israeliska regeringen har försatt Israel i.

Regeringen hänvisar till klassiska statsrättsliga argument för att inte erkänna Palestina (avsaknad av kontroll över det egna territoriet). Det finns dessutom andra skäl för den linjen, men det finns också skäl för att inta en proaktiv hållning. Det uppenbart rätta valet finns inte.

Samtidigt kan det konstateras att regeringens avvaktande hållning med Folkpartiet som bromsare på vagnen skapar bättre balans i den samlade politik som tidigare har lidit av en propalestinsk slagsida.

En förklaring till diskussionens sidospår är regeringens och Carl Bildts faiblesse för att tala med hög röst om problem på områden eller i konflikter där Sverige – i likhet med Stefan Löfven under debatten i går – sitter på åskådarläktaren.

Den utrikespolitiska debatten – och inte bara i riksdagen – skulle vinna på om regeringen vågade mer och använde deklarationen som plattform för att ta tag i utmaningar som Sverige faktiskt står inför, till exempel om det går åt pipan i Afghanistan.

Nu saknar utrikesdeklarationen kanter och kan egentligen inte stöta någon. För så vitt det inte är ”riskfritt”. Bildt hade inte några kritiska ord att säga om Ryssland mer än att det ligger i vårt intresse att landet blir en verklig demokrati, men var desto skarpare om ”mörkret” över Vitryssland.

EU är navet i svensk utrikespolitik och dominerar i utrikesdeklarationen. Så är det. Men det blir mest på låtsas när EU-medlemskapet beskrivs som att ta ett ”solidariskt ansvar för Europas säkerhet”. Så är det ju inte. Av politiska bekvämlighetsskäl glömmer regeringen att lyfta fram Natos avgörande betydelse för det solidariska ansvaret för Europas säkerhet eller att Försvarsmaktens integration med Nato rullar på. Så den säkerhetspolitiska linjen ligger fast – fast inte riktigt på det sätt som den beskrivs.

Det gör att utrikesdeklarationen blir ungefär lika upphetsande som ett nymoderat idéprogram. Så nog går det att instämma i vänsterpartisten Hans Lindes utbrott vid gårdagens riksdagsdebatt.

”Efter att ha lyssnat på Carl Bildt börjar man undra över poängen med att presentera en utrikespolitisk deklaration?”

Däremot har Linde fel när han drar slutsatsen att:

”Man vill ju inte bedriva någon utrikespolitik.”

Jodå. Regeringen kan, vill och törs. Ibland.