I
går släpptes en ny Timbrorapport, betitlad Integration eller assimilation? Undertiteln lyder en utvärdering av svensk integrationsdebatt”.
Ville man vara elak skulle man säga att hela den svenska integrationsdebatten är en enda lång utvärdering av den svenska integrationsdebatten, ständigt förankrad på metanivå, men nu är jag inte ute efter att vara elak. Särskilt inte när jag tagit del av en av de bästa Timbrorapporter jag läst på länge.
Upphovsmannen är Andreas Johansson Heinö, statsvetare vid Göteborgs Universitet, och det förtjänstfulla med rapporten är att han verkligen vinnlägger sig om att respektfullt och helt utan integrationsdebattens sedvanliga övertoner reda ut vad vi menar med begrepp som integration, assimilation, multikulturalism, jämlikhet och identitet. Poängen är att härigenom synliggöra viktiga ideologiska skiljelinjer.
Som Johansson Heinö själv påpekade vid det frukostseminarium som ägde rum på Timbro igår så präglas flera av dessa begrepp av otydlighet. Det enda man egentligen behöver veta om ”assimilation” är att det konnoterar sverigedemokrater. Inför ordet ”integration” nickar däremot alla glatt, vanligen utan att förklara vad de menar. Inte heller är åsikten att vi har ”för mycket integration” särskilt vanlig.
Kort sagt. När alla från höger till vänster är så eniga finns det anledning att tro att begreppen är lite väl breda.
Rapporten tar även upp en förflyttning i synen på dessa frågor sedan 70-talet, en förflyttning där vi gått från multikulturalism till mer av integration (och assimilation). Sverige kontrasteras mot Storbritannien, Tyskland och Frankrike och intressant nog kan man notera en likartad förflyttningar i alla dessa länder – trots att man haft olika utgångspunkt.
Överlag går alla mot en starkare betoning av assimilation – ett begrepp som jag själv inte ser som en motsats till integration, utan snarare som en yttre punkt på en integrationsskala.
Gemensamt för länder som USA och Frankrike, där assimilationsidealet alltid har varit självklart, är att dessa samhällen binds ihop av något annat än religion eller etnicitet. Den gemensamma visionen för medborgarna är revolutionsidealen i Frankrike och smältdegeln plus amerikansk dröm i USA. Det gör det lättare för en heterogen befolkning att sluta upp kring något – samtidigt som det blir utrymme kvar för kulturella ”egenheter”.
Sverige hade en sådan vision förut, i folkhemstanken och universell välfärd, säger någon.
Jag vill inte tro att den svenska identiteten handlar om socialförsäkringssystem, säger Timbrochefen Marcus Uvell.
Prosaiskt, visst. Men, det var säkert lätt att knyta ihop säcken mellan välfärd, multikulturalism och den 70-talsinvandring som huvudsakligen kännetecknades av självförsörjande arbetskraftsdito från närområdet. I stort sett alla parametrar har förändrats sedan dess. Inte så konstigt att debatten förändras, kanske.
