En man från Bosnien-Hercegovina kom till Sverige som asylsökande 2001. Han fick svenskt medborgarskap 2006 och har jobbat i Sollefteå som skolvaktmästare. Nu har han gripits, misstänkt för monstruösa krigsbrott.
”Det är första gången som vi griper personer i Sverige för det här”, säger Tomas Ackheim, chef för Krigsbrottskommissionen. Han betonar vikten av att krigsförbrytare inte ska se Sverige som en plats att gömma sig på, men berättar samtidigt att det finns många misstänkta krigsförbrytare som gömmer sig i Sverige.
Det lär vara omkring 1000 krigsförbrytare som har fått asyl eller skydd i Sverige. En del har också blivit medborgare. Det förklaras bland annat av att Sverige accepterar att en överväldigande majoritet av dem som söker asyl inte visar äkta id-handlingar. Det är väl känt ute i världen och en av anledningarna till att så många söker sig just hit.
Den nu gripne misstänkte krigsförbrytaren beviljades asyl i Sverige. Vem eller vilka bedömde Migrationsverket att han behövde skydd ifrån? Varför behövde han det år 2001, långt efter kriget? Kanske har han styrkt sin identitet och fått svenska myndigheter att tro på hans historia, och de har fortsatt att tro på den när han fem år senare beviljades svenskt medborgarskap. Myndigheterna brydde sig aldrig om hans bakgrund och vad han gjort innan han kom till Sverige. Det är bara den som har begått brott i Sverige som kan tvingas vänta lite extra på ett svenskt pass, till skillnad från i många andra länder där kriminella utlänningar inte får bli medborgare.
På Migrationsverkets sajt informeras: ”Om du har begått något brott kan du ändå bli svensk medborgare, men då måste du vänta en tid. Hur länge du måste vänta beror på vilket straff du fick.”
De flesta asylsökande som kommer till Sverige styrker inte sin identitet med korrekta och lagliga handlingar. Trots det beviljas många asyl eller uppehållstillstånd och medborgarskap. Andra stannar kvar illegalt. Alltså utan att vi har en aning om vilka de är eller vilket land de faktiskt kommer ifrån och vad de gjort tidigare. Kanske bör man också fundera lite på detta, som en anställd vid Migrationsverket med lång erfarenhet av asylärenden säger: ”Ibland kan ju själva idén att ansöka om asyl ha kommit därför att personen i fråga begått brott i hemlandet och vill slippa straff där.”
Asylområdet är allt annat än svart eller vitt. Det är svart och vitt. Samtidigt. Det är dags att det börjar föras en ärlig och allsidig, svart-och-vit-debatt om de här frågorna, och om huruvida utlänningslagen ska efterlevas på samma sätt som andra lagar.
Om Sveriges riksdag och regering tycker att det är acceptabelt att 96 procent av alla utomeuropeiska personer, som kommer hit och söker asyl, vägrar att visa vilka de är, då är det bara att fortsätta som hittills. Då är det sanktionerat från högsta ort att något tusental krigsförbrytare och ett antal terrorister får vi tåla. Och att lagarna inte behöver följas på just det här området.
Merit Wager är översättare och fri skribent. www.meritwager.wordpress.com
