Två söndagar i rad har Aftonbladets Katrine Kielos skrivit långt om socialdemokratin. Hon formulerar sig väl och uttrycker, tror jag, känslor som anas av hennes kamrater. Också vi utanför rörelsen blir berörda; hon bekräftar något alla upplever, men inte riktigt förstår.
Jag läser utan glädje. Något är fel när en ung kvinna i början av sitt politiska liv, då gryningstrumpeter borde smattra, skådar ut över världen och bara känner vemod. Hon ser en “socialdemokrati som gör sitt bästa för att förstöra 120 års politiskt förtroendekapital. Och dessutom faller det döda fåglar från himlen.” Partiet behöver en berättelse, men det blir som “en pekbok för barn: vi gick upp på morgonen, vi satte ihop några förslag som vi trodde var populära […], vi erbjöd dessa förslag till väljarna, nähä det gick inte […] Och socialdemokratin brukade vara bra på berättelser.”
Helst vill jag be henne att komma hit, till platsen utanför politiken, där fåglar fortfarande kvittrar, folk daskar flintastekar på grillen och somliga läser romaner i skuggan av ett träd. Men jag vet ju att det är otillåten destination för henne. Hon söker sitt Ithaka, där gemenskap fortfarande representeras av program, transfereringar och skatter; sådan är hemvisten som lever starkt i minnet under den långa irrfärden. Och, som Kielos själv skriver, “hem kommer vi inte”.
Tonen – en skymningsflöjt? – är samma som ljuder i Tony Judts starka testamente Illa far landet, som inleds: “Något är djupt fel med det sätt vi lever på i dag”. Judts vanmakt följer av att vi idag bara samlas runt ett gemensamt mål: det materiella egenintresset. Hur ska ett parti som sätter allmänintresset först då kunna vinna val? Varför värna dem som inte orkar sträva mot det enda syfte som förenar oss: en ny köksbänk i borstad marmor?
Judt tycker sig se en förändrad människa. Torget, där det demonstrerades dynamiskt, ligger öde. Men är det inte en journalfilm han beskriver, från den enda dagen på året då mässingsorkestern och röda fanor gav torget liv? Annars bara några a-lagare på en bänk och en kommunalare som rensar rabatter?
Idag är torget i fyrfärg, med serveringar och månglare under buller, larm och skrål. Men finns det något där som bekräftar Judts bild? Dör a-lagare i skymundan, medan vi andra obekymrat väljer olivolja för kvällens bruschetta?
Jag tror det, men av andra skäl än de sorgsna sossarnas. De opererade med klinisk precision bort vår muskel för solidaritet och gav oss en protes: skattsedeln. När protesen rostade sönder fanns ingenting kvar.
Framför allt tror jag att Judts sorg och Kielos vemod i grund och botten inte gäller människor. De saknar en organisation och dess symboler.
Människan är sig nämligen lik. Jämlikhet är fortfarande ett viktigt värde, att balansera mot friheten. Hur vi väger dem avgör om vi är vänster eller höger. Den socialdemokratiska boken är dock utläst och placerad på klassikerhyllan vid sidan om – vilket är viktigt – fiendernas motbilder. Nu ska nya berättelser skrivas.
Katrine, ni har förlorat makten på ett mycket djupare plan än ni orkar förstå. Vemod är på sin plats, men solen har sin gång.
Roland Poirier Martinsson är filosof och författare. rolandpm@gmail.com
