Om några veckor riskerar det att bli krig i Baltikum. Ja, inte på riktigt. Det är Nato som övar beredskapen att möta hot i Baltikum. I det som är en stabsövningen ska också en cyberattack ingå. Förra årets CMX-övning var den första sedan kalla kriget i vilken alliansens artikel fem om gemensamma försvarsförpliktelser utlöstes i en övning.

Också den gången var Sverige – under stort hemlighetsmakeri – med på plan. Sverige gjorde en betydande flyginsats när vi krigade med Nato för att hjälpa ett Norge som utsattes för aggression.

Trots att vi övar artikel 5 – alliansens hårda kärna – tillsammans med Nato ligger en död hand över frågan om Sverige ska bli medlem.

Det är som hämtat ur absurd pjäs av Samuel Beckett.

Det som gäller är ett föga statsministeraktigt nej från moderatledaren till att ens undersöka för- och nackdelar med ett medlemskap. Sannolikheten för att den nyss sjösatta Försvarsberedningen – under överinseende av Cecilia Widegren (M) – kommer att pröva frågan faller utanför det tänkbaras gräns.

Enligt Fredrik Reinfeldt kan ett medlemskap bli aktuellt först när Finland går med, det finns en svensk opinion för det och Socialdemokraterna vill. Och S säger absolut nej.

Ett annat sätt att närma sig frågan än det politiskt taktiska är att utgå från Sveriges försvarsförmåga. Armén är så liten att den är expeditionär även på hemmaplan. Flottan är i det närmast utraderad. Flyget är numerärt starkt men i praktiken också det nedrustat. Med andra ord finns inte mycket att hålla i handen om det skulle krisa eller för den delen som avhållande faktor.

Men so what, kan det invändas, genom Solidaritetsdoktrinen har Sverige deklarerat att vi inte kan försvara oss på egen hand. Enligt doktrinen är vi villiga att ge hjälp (även militär) till de nordiska länderna och EU:s medlemmar efter beslut i det enskilda fallet. I gengäld hoppas vi på att få hjälp (även militär) om det skulle behövas.

Den svenska doktrinen är i sin tur indirekt förankrad i Lissabonfördraget. Det avspeglar att Europeiska unionen är grundbulten i Sveriges officiella säkerhetspolitik. Ett problem är förstås att EU är en politisk allians och inte en militär. FN kan inte heller leverera. Den enda existerande organisationen som snabbt kan gripa in i en kris är Nato, och vad gäller en kris för de egna medlemmarna finns (avhållande) förberedelser för elände.

Samtidigt utmanas fundamentet i den svenska säkerhetspolitiken av den ekonomiska och politiska kris som EU genomgår. Även i ett gynnsamt scenario kommer Unionen att vara försvagad som aktör på den internationella scenen – i ett negativt scenario lurar sönderfall bakom hörnet.

Europa behöver alltså ett starkt Nato – i kraft av att dess förmåga att verka både som global säkerhetsaktör som samarbetar med ett 50-tal länder och försvarsallians där 21 av Natos 28 medlemmar också tillhör EU.

Ett annat sätt att belysa frågan om medlemskap är att besöka Natos högkvarter i Bryssel. I entréhallens fond mötte jag en svit foton från Nato in action. Nästan det första man ser är en bild från Kosovo med en svensk soldat och svenska flaggor. Det är en ögonblicksbild av hur mycket Sverige redan är med i Nato – utan att vara medlem. På Balkan, i Afghanistan och över Libyens luftrum har Sverige krigat med Nato i fredens tjänst.

Sverige är med i Partnerskap för fred som bildades 1994 och som för de flesta ingående staterna bara var ett väntrum inför ett riktigt medlemskap. I själva verket sker det mesta samarbetet utanför PFP-ramen genom deltagande i olika Natokommittéer och förstås genom skarp insats. När det nu talas om partnerskap är det snarare ett annat ord för flexibla problemlösningar – och Sverige är en ”premier partner”.

Det senaste exemplet är Island. Det finns majoritet i riksdagen för ett svenskt deltagande i Natos air policing av Island. Eller rättare sagt har Reinfeldt förklarat att Sverige ska delta, men inte i air policing. Sverige ska bidra med luftrumsövervakning medan skarp insats med stridsflyg ska vara förbehållen Nato-länder.

Det är smart men inte bara. Vem utöver möjligtvis den svenska opinionen låter sig lura av den distinktionen? Knappast det Ryssland vars allt mer närvarande flyg är skälet till air policing? Å andra sidan kunde Sverige i enligt med själva idén i Solidaritetsdoktrin inte gärna neka att ställa upp för Island.

Politiken innebär att Sverige blir mer och mer Nato men utan att vara fullvärdig medlem. Det är som om regering och riksdag både vill äta och behålla kakan. Men det är klart att inflytandet inte kan bli detsamma som med medlemskap. Utanförskapet leder också till Sverige får nej till att delta i övningar närområdet som är av vital betydelse för vår egen säkerhet och möjligheten att realisera de utställda löftena i Solidaritetsdoktrinen.

Ett annat problemet är om Sverige ändå uppfattas som en del av Nato, utan att varken ha den säkerhetsgaranti som följer med medlemskapet eller förmåga att stå på egna ben. Sverige blir den svagaste länken i kedjan.

Ett svenskt medlemskap skulle dessutom vara bra för Nato – och det som är bra för Nato gagnar Sveriges säkerhet. Smart defence – specialisering och delade förmågor – är nyckelordet för att möta krympande försvarsbudgetar. Det smarta försvaret innebär också ett försök att få medlemmarna att tänka över nationsgränserna när man skär i försvaret. Här kan Sverige bidra.

Att på det sättet stärka Nato är också ett bidrag till att göra alliansen mer relevant för USA, som nu står för hela 77 procent av Natos samlade försvarskostnader, och länge varit kritisk till hur bördorna fördelas. USA behöver Europa, men det sker en amerikansk omorientering mot Asien. Utan USA blir Nato en papperstiger – och Sverige en munsbit.

Ska Sverige bli medlem i Nato? Svaret är enkelt.

Ändå väntar vi på Godot.