Det tar emot att skriva om det lika tragiska som uppmärksammade fallet med ett spädbarns död på Astrid Lindgrens sjukhus i Stockholm. Frågorna om vården i livets slutskede är besvärliga, rentav olustiga att tänka på. Det är alldeles för enkelt att tvärsäkert tala om rätt och fel.

Inte minst därför är det så svårt att förhålla sig till det dramatiska gripandet i våras av en läkare på barnsjukhuset, misstänkt för att med smärtstillande och ångestdämpande medel ha dödat en svårt sjuk liten flicka.

Socialstyrelsens utredning, som blev offentlig igår, anser åtminstone att omhändertagandet av spädbarnet inte har brustit. Det är vanligt med höga doser av morfin hos patienter som intensivvårdats under livets sista tid. Det lugnande medlet tiopental, som också hittats hos flickan, är mindre normalt. Men Socialstyrelsen vill inte spekulera i orsaken. Det kan nog vara klokt om åklagaren, som ännu inte har bestämt sig för att väcka åtal, går på samma linje. Skälen för att inte föda en mediecirkus är starka.

Gripandet har nämligen lett till att sjukhusen i vården av döende människor, både barn och vuxna, har blivit mer försiktiga med att dela ut lindrande medel. Få vågar nu riskera att en patient som står för döden avlider av den smärtstillande behandlingen. Mot bakgrund av händelsen på Astrid Lindgren vill man inte utsätta sig för misstankar om barmhärtighetsmord. Människor kan få mer ont på grund av de minskade doserna. Men mattan dras i alla fall undan för risken att vården blir måltavla för en rättsprocess.

Så kan det inte få hålla på. Målet för s k palliativ vård är att ta bort smärtan och göra döden så god som möjligt. Och om en döende går bort efter att ha givits ett smärtstillande preparat är det ett pris värt att acceptera.

Man ska inte trivialisera den viktiga och etiskt komplicerade frågan om dödshjälp och mord som sker av, ja, omsorg. Men den diskussionen måste föras varsamt och inte i en mediestorm kring ett enskilt dödsfall. Och rättsväsendet måste agera på misstankar med kyla och eftertänksamhet.

Det hade till exempel varit bra om Socialstyrelsens granskning hade kunnat föregå ett eventuellt gripande av läkaren. Nu står vi istället här med en vårdpersonal som, av rädsla för att polisen kan storma in, inte tycks ha modet att ge en fullvärdig behandling.

Allt medan sjuka människor plågas i sina sängar.