Trots att det är mer än ett halvår kvar till de amerikanska primärval där presidentkandidaterna slutligen utses är temperaturen hög. Varje dag presenteras det nya opinionsmätningar från åtminstone någon delstat, och tv-bolagen tävlar med varandra om att kunna erbjuda bäst debatter mellan kandidaterna.

På vardera sidan börjar det utkristalliseras vilka som har någon chans.

Vänstersidan domineras av landets enda svarta senator, unge mediegunstlingen Barack Obama, och startfältets enda kvinna, senatorn Hillary Clinton.

Tidigare vicepresidentkandidaten John Edwards hamnar en bra bit efter i popularitetsmätningarna. Till höger återfinns Rudy Giuliani, mest känd som tidigare borgmästare i New York och framträdande samhällelig kraft under terrorattacken den elfte september 2001, och tidigare presidentkandidaten och senatorn John McCain, 71 år gammal. Bakom sig har de lämnat Mitt Romney,förre guvernören i Massachusetts, men i vassen lurar advokaten, skådespelaren och senatorn Fred Thompson som ännu inte sagt om han ska
ställa upp i valet eller inte.

En svensk betraktare har all anledning att känna avund. Man kan tälta i veckor utanför valberedningen i ett normalt svenskt politiskt parti utan att höra så här många namn diskuteras. Kvaliteten på kandidaterna är en annan olikhet. Samtliga är ytterst kvalificerade inte bara politiskt utan också akademiskt och professionellt. Och tanken att låta väljarna istället för kongressombud utse kandidaterna till landets högsta ämbete känns, trots självklarheten, oändligt avlägsen.

Det amerikanska valsystemet får ibland representera mycket som vi svenskar påstår oss stå över. Det beror nog på okunskap om såväl amerikanska som egna förhållanden. Ett exempel är påståendet att politik i USA bara handlar om pengar och att politikernas insamlingar till de egna kandidaturerna binder dem vid intressen som inte nödvändigtvis delas av väljarna. Men när svenska tankesmedjan Timbro förra året granskade finansieringen i svenska valet 2002 kom man fram till att LO, per capita, satsade nio gånger mer på socialdemokratisk seger än president George W Bush spenderade pengar i valet 2004 (även om jämförelsen förstås har brister). En liknande fråga är den om oegentligheter med valsedlar, vilket svenskar som i dagarna sett en socialdemokratisk valarbetare åtalas
för valfusk kanske borde fundera mer självkritiskt över.

Okunskapen om amerikansk politik är kanske på väg att mildras, dock, tack vare internet. Webbplatser som Real Clear Politics erbjuder ständig uppdatering om opinionsläget och länksamlingar till de intressantaste analys- och ledarartiklarna i editioner morgon, middag och kväll. Här hemma finns svenska bloggar som mer eller mindre specialiserat sig på USA-bevakning. En from förhoppning är att vi i framtiden kanske kan betrakta presidentvalet som den hyllning till individen och medborgarinflytandet det faktiskt är utan att känna behov av konspirationsteoretiska reservationer.
Det slutliga valet 2008 ser ut att stå mellan demokraten Hillary Clinton och republikanen Rudy Giuliani. Bägge är kandidater som står närmare mitten än respektive politiska parti, vilket ses som en förutsättning för att kunna bli vald till president.

Oavsett vinnare påverkas vi. Det är världens mäktigaste ämbete som tillsätts. De som bespottar processen bör fundera på hur tv-debatterna sett ut om den positionen hade tillhört Kina eller Ryssland, något som var fullt möjligt för bara två decennier sedan.