Den amerikanske presidenten Barack Obamas eriksgata genom Europa härförleden, avslutades betecknande nog i Turkiet. Betecknande, därför att Washington, under den nya administrationen tillmäter Ankara en avgörande roll i sin politik för Mellanöstern och Främre Asien.
Det handlar sålunda om Obama-administrationens planer att minska USA:s engagemang i Irak och samtidigt fortsätta att skydda det kurdiska autonoma styret i norra Irak. På agendan finns också att öka det icke-amerikanska truppdeltagandet i den Nato-ledda FN-styrkan i Afghanistan och att åstadkomma förbättrade förbindelser med Iran. Tillika att ha tillförlitliga och trovärdiga kanaler till såväl parterna i konflikten mellan Israel och Palestina som till olika anti-amerikanska stater och organisationer i Mellanöstern för att finna vägar framåt. I fonden finns viljan att uppnå bättre relationer med den muslimska världen. En bonus vore att även återuppliva möjligheten till en lösning på Cypernkonflikten.
Om Obama ska få framgång för sina politiska mål i Mellanöstern är Turkiet en nyckelspelare. Men för att få med sig Turkiet har Washington inte råd med dåliga relationer till landet, och då inte bara visavi dess styrande, utan också visavi dess väljaropinion.
Vad gäller den senare, har USA haft stora problem. Antipatin mot Obamas föregångare, George W Bush, har varit mycket kännbar sedan Irakkriget, och denna antipati, i kombination med den nationalism som är överideologi i turkisk politik, har utgjort ett hinder för ett utvecklat realpolitiskt samarbete mellan Ankara och Washington.
Sål unda fick det amerikanska statsbesöket lika mycket formen av en charmoffensiv som ett arbetsbesök. Obama höll ett både till retoriken och till innehållet oerhört genomarbetat tal i parlamentet, där han, på sedvanligt sätt, hyllade värdlandet, och, mer ovanligt, uppmanade det att göra upp med sin historia och våga gå vidare vad gäller demokratisering och liberalisering. Han träffade också samtliga partier i parlamentet, inklusive det lilla kurdiska oppositionspartiet, och han bröt mot det diplomatiska protokollet genom att besöka premiärministern på dennes kontor (statschefer besöker statschefer, men tar emot premiärministrar på sitt lands ambassad eller på sitt hotell).
Och turkisk offentlighet, med sin svaghet för vänliga ord och vackra gester, återgav med förtjusning Obamas ord om att så många familjer i USA, inklusive hans egen, har familjemedlemmar som är muslimer, och koketterade med att skriva ut hans arabiska mellannamn med turkisk stavning, och, till skillnad från den republikanska kampanjpropagandan under presidentvalet, som en hedersbenämning: ”Barack Hüseyin Obama”.
Redan i samband med besöket instämde mer än hälften av väljarkåren i påståendet att Obama var den utländska politiker man kunde lita mest på (att jämföra med 8 procent för Bush), och hans popularitet har fortsatt att stiga därefter.
Den amerikanska synen på Turkiets betydelse delas emellertid inte av centrala politiska aktörer inom EU, med tillträdande EU-ordförandelandet Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt som ett av undantagen. Ledande europeiska politiker tycks fortfarande inte ha kommit till insikt om att Europa har kortare avstånd än USA till de oroshärdar som Washington bekymrar sig för. Bekymmer som gör att USA idag ser över sin relation till Turkiet.
Thomas Gür är företagare och fri skribent.
