I stället för att ta tåget tur och retur till Skåne i somras så hyrde vi bil. Det var samma kostnad. Fast då hade vi förstås tillgång till en ny bil i en vecka, med allt vad det innebar av rörlighet och valmöjligheter.

Det är ofta så att tåget är både ett dyrare och sämre val för den vanlige resenären. Åtminstone om man reser fler än en. För att vara den svenska offentlighetens mest omhuldade transportmedel är tåget förbluffande oattraktivt. Ens miljösamvete ska ömma ganska rejält för att man överhuvudtaget ska fundera på att ta tåget.

I går införde SJ ännu ett omvänt incitament. För att stoppa andrahandsförsäljning av biljetter införs personliga resehandlingar för de flesta typer av resor. Tydligen har SJ upplevt det som ett problem att biljetter till de enstaka billiga resor som säljs (förmodligen rabatterade just i syfte att skapa intrycket att tågresor kan vara privatekonomiskt motiverade) har köpts upp på spekulation och sålts vidare till gängse pris.

För detta straffas alltså övriga resenärer, som nu blir tvungna att legitimera sig. Eller blir tvungna att kliva av, om de råkat glömma att ta med id-handlingar. Även bortsett från det problematiska i att biljettviseringen kommer att innebära ett integritetsintrång för resenärerna, kan man lätt konstatera att SJ knappast gör det mer attraktivt att resa med tåg.

Andrahandsförsäljning av biljetter är ett symptom på att prissättningen inte är vettig hos SJ. Men om målsättningen är att SJ ska ha billiga biljetter är det inte svartabörshandeln som primärt ska angripas. Vill man att resorna ska bli billigare får man se till att antingen skära i kostnaderna eller transportera större volymer människor, snarare än att rea ut enstaka biljetter.

Det är förstås ingen enkel sak att erbjuda en bra produkt till lågt pris. I synnerhet med tanke på de rent fysiska begränsningar som tågbranschen har. Men det ger ju ingen ursäkt att straffa de resenärer man trots allt har.