Sedan 2002 har den amerikanska dollarn fallit med 35 procent. Under de senaste veckorna har takten i nedgången ökat. Många är övertygade om att fallet kommer att fortsätta. Snabba och stora valutakast av detta slag skapar problem som politikerna gärna vill lösa. Frågan är om det står i deras makt att göra det - men också om problemen är så allvarliga när man ser det hela i ett längre perspektiv.
För euroländerna, där växande export hittills har varit det praktiskt taget enda glädjeämnet i ett ganska dystert ekonomiskt landskap, innehåller julens önskelista näppeligen en allt starkare valuta. Europa protesterar följaktligen och i många andra länder oroar man sig. Såväl ECB-chefen Jean-Claude Trichet som Tysklands finansminister Hans Eichel kallar dollarnedgången för ”brutal”.
G20-mötet i Berlin i helgen som gick, där finansministrar och centralbankschefer från rika i-länder och stora u-länder träffades, nämnde inte valutorna i sin slutkommuniké. Men på en direkt fråga om man hade diskuterat
valutarörelserna svarade Eichel att ”jag skulle ljuga om jag sa att vi inte hade gjort det”. Den koreanska centralbanken har intervenerat för att inte den egna valutan ska bli för stark mot dollarn. Kanske kommer den japanska centralbanken att göra detsamma.
Varför sker detta dollarfall nu? De flesta pekar på det jättelika underskottet i USA:s bytesbalans. Från USA:s sida uttrycker man oro för detta på högsta nivå: både president George W Bush och Fed-chefen Alan Greenspan säger nu att budgetunderskottet måste minskas för att på så sätt försöka börja vända bytesbalansen.
Men valutor rör sig av många skäl och bytesbalansen är bara ett av dem. Från 1995 till 2001 stärktes dollarn med hela 50 procent - trots att underskottet i bytesbalansen redan då var stort och växande. Den starka amerikanska tillväxten och börsen gjorde att omvärlden då mer än gärna köpte dollar. Sverige har för övrigt haft ett överskott i åratal utan att kronan har stärkts.
I själva verket saknar vi bra modeller för att förutsäga
valutarörelser. I 30 år har världens stora valutor flutit fritt mot varandra. Utan att helt förstå varför kan vi i efterhand konstatera att valutarörelserna ofta varit mycket utdragna - en valutas fall eller uppgång pågår inte sällan i åratal. Vändpunkten kan komma långt efter det att en valuta är ”uppenbart” över- eller undervärderad.
Den kanske viktigaste lärdomen från denna period är dock att världsekonomin har haft förvånansvärt lätt för att hantera valutarörelserna. Företag och hushåll tycks ha god förmåga att anpassa sig till de stora förändringar som fortlöpande sker av världsekonomins relativa priser.
Världens BNP ökar med nära 4 procent per år. Världshandeln växer långsiktigt med i genomsnitt 6 procent per år. Handelns andel av BNP har alltså fortlöpande stigit, trots de stora valutafluktuationerna. Den växande handeln är världsekonomins motor.
Den centrala uppgiften för politikerna är därför inte att direkt försöka dämpa valutasvängningarna. Det kommer de ändå troligen inte att lyckas med.
Deras viktigaste uppgift är att försvara frihandeln även i de fall en växelkursrörelse missgynnar de egna företagen och jobben. Om förändrade valutarelationer skapar protektionistiska krav, och politikerna ger efter för dessa, kommer världshandeln att växa långsammare eller till och med att minska. Sådan politik fördes under 1930-talet. Det ledde till 1930-talsdepressionen. Gör inte om det.
Joakim Stymne är chefekonom i Kaupthing bank och verkställande ledamot i Stiftelsen Fritt Näringsliv.
