I går visade SVT2 dokumentären Sheriffen i Ryd. Den handlar om Ica-handlaren Kjell Johansson. Han leder en skyddskommitté i ett litet småländskt samhälle, och kallas därför sheriffen.
Skyddskommittén – vissa skulle nog säga medborgargardet – spanar på misstänkta figurer och rycker ut när larmet går. Enligt sheriffen själv är tjuvarna inte så pigga på att slåss när han har med sig sina järnrör.
När ordningsmakten känns avlägsen organiserar sig lokalsamhället för att möta utmaningarna. Det går förstås lättare på en ort där alla känner varandra. Det är en sida av saken. Men med rädslan för våldet och kriminaliteten växer också misstron. Inte minst mot främlingar. När en polskregistrerad bil kör in i Ryd rycker skyddskommittén ut för att se vad som är i görningen.

Sheriffen flabbar ogenerat åt sitt eget tarvliga skämt om färgade och bananer. Inför kameran förvandlas han, åtminstone för en stund, till en parodi på polisen i någon amerikansk sydstatshåla för 50 år sedan. Det är bara solglasögon och tuggtobak som fattas.
Sheriffen gillar inte invandring, det framgår. Men för missbrukarparet som han tar sig an när alla andra vänder sig bort är Kjell Johansson ändå en ”gosegubbe”. Generositeten finns där, men den har sina mycket bestämda gränser.
När det utstötta paret sviker sheriffens förtroende får de packa ihop och flytta. De förvisas ut i den hotfulla omvärlden.
Dokumentären gör ett nedslag i en verklighet som alltför sällan diskuteras. I stora delar av landet är polisen mestadels frånvarande. Polisstationer stängs. Utryckningstiderna förlängs. Tomrummet fylls på olika sätt. Kommunerna köper allt oftare in lite extra trygghet från vaktbolagen.
En annan lösning borde vara möjlig. 1965 förstatligades polisväsendet i Sverige. Tidigare fanns kommunala poliser. Vi kan förstås inte återinföra en äldre modell med sabel, kask och landsfiskal. Samhällsorganisationen har förändrats, liksom brottsbekämpandets villkor. Men nog skulle de väl gå att lägga ansvaret för viss polisiär verksamhet på den lokala nivån?
Den stora vinsten skulle ligga i att politiskt ansvar kan utkrävas i kommunalvalen, av de närmast berörda. Omvänt skulle det också finnas möjligheter för lokala beslutsfattare att göra de satsningar på trygghet och säkerhet som medborgarna efterfrågar.

En annan fördel är förstås att kommunala poliser har bättre förutsättningar att verkligen lära känna de samhällen där de är satta att verka. Dessutom skulle en uppdelning mellan kommunalt och statligt inom polisväsendet kunna tillföra ett välkommet element av maktdelning. Jag tror faktiskt inte att det vore helt fel med lite korsdrag i kårandan.
Det finns säkert en del att lära av tiden före 1965. Det kommunala polisväsendet såg inte likadant ut överallt och det skulle det heller inte behöva göra om vi införde något liknande i dag. Stockholm och Ryd har olika förutsättningar.
Medborgare som engagerar sig i det lokala samhället måste alltid finnas. Säkert är det så att vi alla kan bidra till att öka tryggheten. Men upprätthållandet av ordningen hanteras bäst i ordnade former. Gärna en lokal sheriff. Men då ska han verkligen vara sheriff – och varför inte folkvald?

Fotnot: dokumentären sänds även 13/4 och 15/4