Kolumn | Muslimska protester
De som har utfört attackerna mot utländska beskickningar har ett intresse att av utmåla sin våldsamhet som representativ för alla muslimer i världen. I denna sin strävan har de stöd från likasinnade krafter i västvärlden, som hävdar att attackerna just röjer muslimernas sanna läggning.
En mildare variant av idén om de protesterandes representativitet stod professor Lars Dencik från Roskilde universitet i Studio ett (6/2) för, i en i övrigt utmärkt analys, när han kallade det som har inträffat för ”världshistoriens största demonstration där en miljard människor runt hela jordklotet har attackerat Danmark” och att man ”aldrig sett en liknande manifestation någonsin i världshistorien”.
Trots upprördheten på olika håll och allvaret bakom såväl skändningen som våldsdåden finns det anledning att försöka få proportion på protesternas omfattning och eventuella representativitet.

Nalin Pekgul påpekar helt riktigt på Brännpunkt (7/2) att protesterna mot Danmark inte samlat mer än 5
000 personer i Kairo, en stad med 14 miljoner invånare, och bara 400 personer i Istanbul med dess 13 miljoner invånare (och några tusen ett par dagar senare).
Exemplen kan mångfaldigas: I metropolen Jakarta med 18 miljoner invånare var det 70 personer som stormade den danska ambassaden. De förment landsomfattande protesterna i Turkiet ägde rum i 14 städer i landets 80 provinser och med som mest några tusental deltagare på en ort. I det muslimska Nordafrika har regimerna knappt tillåtit några protester.

De våldsamma attackerna har huvudsakligen ägt rum i två slags stater - de som inte har full kontroll över sitt folk och territorium och de som har mer än full kontroll.
I den förra kategorin finns länder som Afghanistan och Libanon - där antingen en inhemsk eller, som i Libanons fall en inbussad, mobb har kunnat ta saken i egna händer.
I den senare kategorin finner vi polisstater som Syrien och Iran där inga folkhopar kan ansamlas utan regimens godkännande. När mobben i Damaskus hade bränt ned den danska
ambassaden stoppades den betecknande nog av polisen när den ville gå mot den franska ambassaden.
Detta att jämföra med demonstrationen utanför den danska ambassaden i Ankara, där polisen beslagtog de danska flaggor som demonstranterna ämnade bränna, men tillät dem att lägga ned sorgekransar.

Det är ingen slump att protesterna i öppna muslimska samhällen har tagit sig mildare uttryck. Rösterna för besinning har varit fler och mer inflytelserika än de som har velat se blod flyta - men bilderna av den indonesiske utrikesministern Hassan Wirajuda eller hans turkiske kollega Abdullah Gül, för att nämna två, i västerländska kostymer och med ett lågmält och verserat sätt, får varken i den politiska eller mediala logiken samma utrymme som bilderna av fanatiker som talar om att skära halsen av besudlare. Frågan är varför vi ska låta fanatikerna ta ett lika stort utrymme i våra sinnen.