ilden av Socialdemokraterna har blivit suddigare med åren; jag ser inte riktigt vad partiet vill. Det säger Christer Isaksson, journalist med god kännedom om partiet och aktuell med Den nya vän(s)tern. Åt vilket håll går Socialdemokraterna? (Ekerlids 2010).
Isaksson har kartlagt ledande socialdemokrater utifrån deras åsikter och ger en bild av ett parti med flera spänningar – mellan höger och vänster, stad och land och mellan fotfolk och ledning.
”Min tolkning och slutsats efter en rad intervjuer och granskningar blir att partiet i många frågor intar en närmast motsatt position till partiledningen”, skriver han. Rörelsen är radikal i ekonomiska frågor, men konservativ i andra – för partiledningen gäller det motsatta.
Det kan låta paradoxalt; med en tydlig yttre fiende borde det finnas förutsättningar för en tydligare politik. Å andra sidan komplicerar det rödgröna samarbetet bilden. Vem vinner striden om de olika frågorna? Positioneringen märks när det gäller utförare i vården, vinst i friskolor eller rut-avdrag. Men också i tunga frågor som ekonomi och utrikespolitik. På det hela taget står S längre vänsterut idag än inför förra valet menar Isaksson, och ”fotfolket är ute efter en ordentlig vänstersväng 2010”.
Sahlins uppgift är minst sagt knepig. Som ”högersosse” måste hon blidka vänstern i partiet, och det finns tecken på att hon rört sig åt deras håll: ja till förmögenhetsskatt och höjd fastighetskatt, nej till rut. Samtidigt befinner sig de väljare som ska vinnas till höger om partiet.
Lägg därtill det rödgröna samarbetet. Stärks vänsterfalangen i S med Ohly i leken? Hur kommer samarbetet med MP att fungera när de allra flesta av de ledande socialdemokraterna som Isaksson har undersökt ligger närmast Vänsterpartiet och ett genomsnittligt S-toppnamn bara håller med MP till hälften?
August Palms berömda fråga: ”Vad hvilja Socialdemokraterna?” tycks överleva även in i 2000-talet.
